– Det är jätteroligt. Det är mitt yrke, mitt liv, säger Alexander, 60.
Under sjukdomstiden var det flera som Alexander saknade.
– Min familj består inte bara av min fru och mina barn utan också konståkningen. De som är här känner mig som sin pappa – den andra pappan, ispappan, och det är jättetrevligt.
Vad är din styrka som tränare?– Jag tycker det är bra att jag står på skridskor, snackar och fortfarande kan visa. Disciplin är också väldigt viktigt. I sporten måste man vara organiserad och disciplinerad och det kan man sedan ha användning av överallt.
På Luleå Konståkningsklubbs sommarläger i Sunderbyns ishall är det många av deltagarna som har tränats av Alexander i många år. Han har även hjälpt dem med mer än att förbättra deras åkning.
– Ibland på stan träffar jag föräldrar och gamla elever som kommer fram och tackar mig för att deras barn blivit så ordningsamma och det är roligt.
– Jag lär ut hur man kan göra, jag lär inte "gör såhär", fortsätter han.
Mandelina Dalsfelt, 13, och Julia Väisänen, 13, har tränat konståkning länge.
– Jag började när jag var fyra år, så det blir nio år, säger Julia.
Det roligaste är att landa hopp, tycker hon.
– Och att lyckas med ett svårt hopp. Jag har lärt mig dubbelaxel, säger Julia.
Lägerdeltagarna kommer inte bara från länet.
– Jag har lärt känna personer från Norge och Sundsvall, säger Mandelina.
Daisy Aitomaki,10, och Wendela Dalsfelt, 9, var också med.
– Jag har lärt känna många nya kompisar och klarat testerna så jag kommer att få börja tävla, säger Vendela som tränat i två och ett halvt år.
Även Daisy har lärt sig nya saker på lägret,
– Jag har klarat landa en dubbel lutz.