Videon är inte längre tillgänglig
Då och då sköljs han över av en våg av starka känslor. Det är när han tänker på sin familj, alla vänner och arbetskamrater och hur de hade reagerat om han inte hade blivit hittad så snart efter lavinolyckan i Riksgränsen i söndags.
Christoffer Mäkitalo, 32 år, och ambulanssjuksköterska i Luleå, är tillbaka på jobbet igen. Han har bestämt sig för att vara öppen i media om söndagens upplevelser.
– Jag tänker att det kanske kan få andra människor att fatta rätt beslut, säger han.
Som friåkare – en skidåkare som väljer att åka utanför liftsystemen – kalkylerar man alltid med risker och gör livsviktiga bedömningar, berättar han.
– Det gäller att utgå ifrån information från personalen på skidstationen, kombinerat med egna kunskaper om rådande snö- och väderförhållanden.
Med facit i hand vet han att han tog fel beslut i söndags. Suget efter ett härligt åk i sol och lössnö blev för starkt. Det är lätt att drabbas av tunnelseende då.
Han minns precis hur det gick till. Hans kamrat väntade överst i backen – en ren säkerhetsåtgärd – medan han startade sitt åk ut över Nordalsfjället.
– Det var ett bra åk, det kan jag inte sticka under stol med. Men sedan ser jag hur det spricker under fötterna och tänker att "det här blev inte som jag tänkt mig".
Sträckte upp stavarna
Han såg sig om för att hitta en utgång ur lavinen och bestämde sig för att styra mot höger. Strax därefter kände han hur skidorna for rakt ner. Då satte han sig på stjärten och gled nerför halva berget innan han begravdes av snö.
Han hann tänka att han skulle sträcka upp armar och stavar i luften i förhoppning om att de skullle sticka upp över snön och riktade också ansiktet uppåt. Han förstod att han låg ganska ytligt och kände hur snön stannade av. Men sedan kom en andra våg. Han tippade 180 grader neråt och allt blev svart.
– Efter första andetaget hade jag bara snö i munnen, men jag kunde dra in lite luft genom näsan.
Han försökte dra armen mot ansiktet och lyckades krafsa undan lite snö framför munnen.
Den första reaktionen var – panik. Men snart insåg han att han måste försöka slappna av, spara på energin och inte "börja kriga". Allt för att snåla med syret.
Efter några minuter kände han hur luften började ta slut.
– Jag får dödsångest. Tankarna går till familjen. Sedan hör jag röster och det är det sista jag minns.
Radiosändare
Christoffer Mäkitalo hade en så kallad transceiver – en radiosändare – på sig. Den gjorde att andra skidåkare, med samma typ av radioutrustning, snabbt kunde pejla in var han fanns. Några ögonvittnen tog sig snabbt fram, stack ner en sond, hittade honom och började gräva. Samtidigt kom hans kamrat, som också sett honom försvinna i lavinen, och snart också en man från RIksgränsens skidpatrull. Efter mindre än fem minuter begravd i lavinen blev han räddad, oskadd så när som på en ömmande näsa och en reva i jackan. Han är fullt medveten om att han troligen inte hade klarat sig så mycket längre under snön.
– Jag känner stor tacksamhet till dem som räddade mig.
Efteråt deltog han i sökandet efter andra eventuella försvunna och sedan tog han på sig skidorna och åkte ner till hotellet, där han kunde ringa sin sambo.
Han känner sig i bra form igen, både fysiskt och psykiskt, och har inte ens varit sjukskriven. Några planer på att sluta med friåkning har han inte, men lovar att han kommer att vara ännu mer försiktig i fortsättningen.
Enda gången man skymtar en tår i hans öga under hans berättelse, är när han berättar om barnens teckning, som han fick vid hemkomsten med texten: "Tack för att du överlevde lavinen världens bästa pappa".
– Det var skönt att få komma hem och krama om hela familjen.