"Jag får dödsångest. Tankarna går till familjen."

Han såg hur snön sprack under honom. Han märkte att han fick snö i munnen när han skulle andas.
Tre dagar efter lavinolyckan har Christoffer Mäkitalo kommit över chocken. Det han känner nu är en stor tacksamhet till dem som räddade honom.

KÄNSLOSAMT. Christoffer Mäkitalo har en passion för friåkning  - skidåkning utanför liftsystemen. Det är en riskabel hobby och i söndags tog han ett felaktigt beslut, inser han med facit i hand.

KÄNSLOSAMT. Christoffer Mäkitalo har en passion för friåkning - skidåkning utanför liftsystemen. Det är en riskabel hobby och i söndags tog han ett felaktigt beslut, inser han med facit i hand.

Foto: Andreas Wälitalo

Luleå2014-03-18 17:07

Videon är inte längre tillgänglig

Då och då sköljs han över av en våg av starka känslor. Det är när han tänker på sin familj, alla vänner och arbetskamrater och hur de hade reagerat om han inte hade blivit hittad så snart efter lavinolyckan i Riksgränsen i söndags.

Christoffer Mäkitalo, 32 år, och ambulanssjuksköterska i Luleå, är tillbaka på jobbet igen. Han har bestämt sig för att vara öppen i media om söndagens upplevelser.

– Jag tänker att det kanske kan få andra människor att fatta rätt beslut, säger han.

Som friåkare – en skidåkare som väljer att åka utanför liftsystemen – kalkylerar man alltid med risker och gör livsviktiga bedömningar, berättar han.

– Det gäller att utgå ifrån information från personalen på skidstationen, kombinerat med egna kunskaper om rådande snö- och väderförhållanden.

Med facit i hand vet han att han tog fel beslut i söndags. Suget efter ett härligt åk i sol och lössnö blev för starkt. Det är lätt att drabbas av tunnelseende då.

Han minns precis hur det gick till. Hans kamrat väntade överst i backen – en ren säkerhetsåtgärd – medan han startade sitt åk ut över Nordalsfjället.

– Det var ett bra åk, det kan jag inte sticka under stol med. Men sedan ser jag hur det spricker under fötterna och tänker att "det här blev inte som jag tänkt mig".

Sträckte upp stavarna

Han såg sig om för att hitta en utgång ur lavinen och bestämde sig för att styra mot höger. Strax därefter kände han hur skidorna for rakt ner. Då satte han sig på stjärten och gled nerför halva berget innan han begravdes av snö.

Han hann tänka att han skulle sträcka upp armar och stavar i luften i förhoppning om att de skullle sticka upp över snön och riktade också ansiktet uppåt. Han förstod att han låg ganska ytligt och kände hur snön stannade av. Men sedan kom en andra våg. Han tippade 180 grader neråt och allt blev svart.

– Efter första andetaget hade jag bara snö i munnen, men jag kunde dra in lite luft genom näsan.

Han försökte dra armen mot ansiktet och lyckades krafsa undan lite snö framför munnen.

Den första reaktionen var – panik. Men snart insåg han att han måste försöka slappna av, spara på energin och inte "börja kriga". Allt för att snåla med syret.

Efter några minuter kände han hur luften började ta slut.

– Jag får dödsångest. Tankarna går till familjen. Sedan hör jag röster och det är det sista jag minns.

Radiosändare

Christoffer Mäkitalo hade en så kallad transceiver – en radiosändare – på sig. Den gjorde att andra skidåkare, med samma typ av radioutrustning, snabbt kunde pejla in var han fanns. Några ögonvittnen tog sig snabbt fram, stack ner en sond, hittade honom och började gräva. Samtidigt kom hans kamrat, som också sett honom försvinna i lavinen, och snart också en man från RIksgränsens skidpatrull. Efter mindre än fem minuter begravd i lavinen blev han räddad, oskadd så när som på en ömmande näsa och en reva i jackan. Han är fullt medveten om att han troligen inte hade klarat sig så mycket längre under snön.

– Jag känner stor tacksamhet till dem som räddade mig.

Efteråt deltog han i sökandet efter andra eventuella försvunna och sedan tog han på sig skidorna och åkte ner till hotellet, där han kunde ringa sin sambo.

Han känner sig i bra form igen, både fysiskt och psykiskt, och har inte ens varit sjukskriven. Några planer på att sluta med friåkning har han inte, men lovar att han kommer att vara ännu mer försiktig i fortsättningen.

Enda gången man skymtar en tår i hans öga under hans berättelse, är när han berättar om barnens teckning, som han fick vid hemkomsten med texten: "Tack för att du överlevde lavinen världens bästa pappa".

– Det var skönt att få komma hem och krama om hela familjen.

Lavinolyckor i Sverige Tio personer har dött i laviner efter 2000 Ripjägaren överlevde mirakulöst

Lavinolyckor i Sverige får sällan samma ödesdigra konsekvenser som i exempelvis Alperna. Ändå har tio personer omkommit i laviner efter år 2000. Den svåraste olyckan inträffade 1957.

20 mars 2013 föll en skidåkare ner i en ravin i Sarek, utlöste en lavin och omkom.

8 mars 2013 omkom en skidåkare i en lavinolycka på Västerskutan i Åre. Lavinen var efter svenska förhållanden ovanligt stor – cirka 250 meter lång och 400 meter bred.

6 februari 2012 gick en lavin i samband med en rutinkontroll av lavinfaran i Tänndalen, Härjedalen. En person omkom.

1 april 2006 på Kärrektjårro mellan Abisko och Riksgränsen dog en person i en lavin som utlösts i samband med skoteråkning.

30 mars 2006 dog en person i en lavin på Mörvikshummeln i Åre.

14 april 2004 utlöstes en lavin i samband med en klätterolycka på Tjäktjatjåkka i Kebnekaisemassivet. Troligen brast en snödriva på toppkammen, vilket både orsakade klätterolyckan och utlöste lavinen. Två personer dog.

9 maj 2003 omkom en person i en lavin på Korsatjåkka mellan Abisko och Riksgränsen.

26 januari 2003 dog en person i en lavin i Vittjåkkfjällen nära Arvidsjaur.

6 mars 2000 träffade en lavin personalbostäderna i Riksgränsen. En person omkom. Under vintern hade det samlats stora mängder snö i Riksgränsenfjällen. Ett omslag till sydlig vind av stormstyrka byggde upp en hängdriva som brast.

Äldre kända lavinolyckor

1996. Två döda Ansätten i Jämtland.

1970 En död i samband med ett snödkred i en grusgrop i Mellansel, Ångermanland.

1969 Två döda Ruttjället, Härjedalen.

1967 Två döda Rundhögafjället, Dalarna.

1962 Fyra döda Dunsöfjället i Härjedalen.

13 februari 1957 vid Silverfallet nära Snasahögarna i Jämtland inträffade den svåraste kända lavinolyckan i Sverige. Sex personer omkom.

1955 Fyra döda Lillhamrafjället väster om Funäsdalen, Härjedalen.

1952 Två döda Fulufjället, Dalarna.

1947 Två döda Stråten, nära Storulvån.

1944 Två döda i området kring Storsätern-Grövelsjön, Dalarna.

1943 Två döda Katterjåkk nära Riksgränsen.

1935 Två döda Kappruet, Härjedalen.

1917 Två döda Drommen, Bydalen Jämtland.

1917 Två döda Katterjåkk, nära Riksgränsen.

Källa: SMHI

Den 22 januari 1955 befann sig Evert Stenmark i Västerbottensfjällen norr om Tärnaby för att jaga ripor, då han begravdes i snö under ett snöskred. Han låg inpackad i snön i åtta dygn. Utandningsluften tinade upp snön runt honom så att han kunde vrida på huvudet och röra vänstra armen. Han vidgade hålet med sin slipkniv successivt till en grotta, åt snö och rått ripkött. Av och till var han avsvimmad. På tredje dagen hittade han två röda biobiljetter i sin plånbok som han tillsammans med ett vallalock fäste med ett snöre på en björkkvist och stack upp genom snön. På den åttonde dagen hittades han av sin yngre bror Kjell Stenmark och fjällräddningen. Han vårdades för sina köldskador på Akademiska sjukhuset i Uppsala, överlevde och skrev boken "Ripjägaren" om sina erfarenheter på fjället.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om