"Jag hade dödsångest"

Natten till i går landade Luleåbon Mariam Al-Zamami Strömberg och hennes två döttrar på svensk mark.
De är skakade och utmattade efter den panikartade flykten ut ur krigets Libanon.
- Jag hade dödsångest, säger Mariam Al-Zamami Strömberg om evakueringen från Beirut.

LULEÅ2006-07-19 06:00
Alexandra Johansson
Mariam Al-Zamami Strömberg, 39 år, reste tillsammans med sina två yngre bröder och sina två döttrar till Libanon lördagen den 8 juli. Syskonen hade planerat att umgås med sin pappa som har en lägenhet där. - Vi hade tänkt ha en liten släktträff där pappa skulle få träffa sina barnbarn, säger Mariam Al-Zamani Strömberg. Släktträffen varade bara i ett par dagar - sedan kom kriget emellan. - Redan på onsdagen började det ... men värst blev det på fredag och lördag, säger Mariam Al-Zamami Strömberg och berättar hur de höll sig inomhus under de sista dagarna. De lämnade bara huset för att barnen, sex och nio år gamla, skulle få komma ut och leka. <SPAN class=mr>Full panik rådde </SPAN>När hamnen i den stad som Mariams och hennes bröders pappa bodde i bombades förstod de att någonting stort höll på att ske. - Jag fick panik och kände att jag var tvungen att ringa UD, säger Mariam. Klockan ett på natten fick hon ett sms från svenska konsulatet där hon uppmanades att bege sig till en uppsamlingsplats vid konsulatet morgonen därpå. Mariam berättar att hon och bröderna tog med sig barnen till den angivna platsen redan en och en halv timme före utsatt tid. - Efter en halvtimme var det redan 500 svenskar där. Det var på en öppen parkeringsplats och de bombade i närheten. Det går inte att beskriva hur det känns när bomber smäller ... Männi-skor springer åt olika håll och de gråter. När bussarna kom blev det panik. Folk skrek och alla skulle ombord. När jag kom dit märkte jag att vi inte var med på listan, fastän vi blivit ditkallade av ambassaden. Men jag tänkte för mig själv att "jag måste på den här bussen", så jag tog mina barn och gick in i en buss, berättar Mariam Al-Zamami Strömberg. <SPAN class=mr>Ljög för att få åka med </SPAN>Där började folk ifrågasätta om hon verkligen stod på listan med namnen över de som skulle få åka med. - Jag ljög och sade "visst, jag är med". De andra var väl rädda att jag skulle ta någon av deras plats och att de skulle bli kvar. När det började bombas mer och mer struntade man i formaliteterna och körde. Då visste jag inte ens om jag hade väskan med. Inte heller vart mina bröder var. I det läget tänkte jag i första hand på mina barn. Evakueringsresan till Syrien beskriver hon som "fruktansvärt jobbig". De kunde inte se bomberna, men de hördes. Väl framme vid syrianska gränsen möttes de av nästa problem. - För att få komma in i Syrien krävdes visum. Det var massor med människor där, det var jättevarmt, alla trängdes och slogs för att få sitt visum. Vi var väl tio procent som inte kunde arabiska och vi kunde inte ens argumentera för att påverka vår chans att komma in i landet. Militären talade inte inte engelska, berättar Mariam. I sex timmar väntade de på att få passera gränsen. I den stunden blev Mariams yngsta dotter sjuk. - Jag vet inte om det var chock eller värmen, men hon höll på att svimma. Jag vågade inte släppa henne och min äldre dotter ur sikte samtidigt som jag var tvungen att ordna med passen. Hon fick hjälp av en reporter från en svensk kvällstidning som tog hand om dottern så att Mariam kunde fokusera på passen. Men någon hjälp med passen fick hon inte. Samtidigt kom oron över att bussen skulle åka och lämna dem kvar. - När man hör bomber tänker alla på sitt. Någon sade att busskonvojen snart skulle åka, och vi var ju de enda som var kvar! Jag fick panik och blev fruktansvärt rädd över att de skulle lämna oss. Till slut hoppade jag på militärgränspolisen och skrek "my daughter is dying!". Först gjorde de ingenting men sedan fick vi våra pass stämplade. <SPAN class=mr>Välorganiserat av UD </SPAN>När konvojen anlände till Aleppo i Syrien mötte personal från UD och räddningstjänsten äntligen upp. - Det kändes väldigt bra. Allt var välorganiserat. Men jag tycker det var fel av UD att vi inte fick någon hjälp vid gränsen in i Syrien. Kändes det någon gång som att ni inte skulle klara det? - Ja, när vi var på uppsamlingsplatsen och vid syrianska gränsen. Då hade jag dödsångest. Vid midnatt i går landade hon och flickorna på Arlanda tillsammans med Mariams yngre bröder Michel och Mishari. Bröderna kom hem till Norrbotten i går förmiddag medan Mariam och döttrarna begav sig till Dalarna. Klockan 09:00 i går skickade Michel och Mishari ett sms-meddelande till Kurirens redaktion: "Känns underbart att vara på svensk mark".<BR><BR><STRONG><A href="http://www.kuriren.nu/ForumRedir.asp?ArticleID=1239579&CategoryID=2769&ArticleOutputTemplateID=125&ArticleStateID=2&ParentID=">Tyck till här på debattsidan</A></STRONG>
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Luleå