På helgerna hände det att hon umgicks med ungdomar som gick i vanlig skola. Då fick hon höra att hon var helt normal, precis som de.
När måndagen kom och hon mötte dem i skolan gick de förbi utan att hälsa.
Sofia var ett "särbarn" och sådana ville de inte umgås med. I sin klass på särskolan kände hon sig inte heller hemma.
Flera av de andra eleverna där hade olika funktionsnedsättningar, medan hon kände sig helt normal.
- Normal och normal. Vad är normalt, egentligen? Men jag kände mig inte alls som en av dem, berättar Sofia när vi träffas i hennes och pojkvännens lägenhet i Luleå.
Hon hade en nära vän i samma klass, som hon tyckte var precis som henne själv.
Sofia sitter i soffan i lägenheten som hon delar med pojkvännen. Hon ber om ursäkt för att det är lite ostädat och berättar att de nyss har kommit hem från en resa till Stockholm.
Vill hjälpa andra
Hon vill dela med sig av sina upplevelser av skoltiden, hon tänker att det kanske kan hjälpa andra som befinner sig i samma situation som hon har gjort.
- För mig personligen är det för sent. Jag har förlorat en stor del av min uppväxt.
Sofia bodde hos sin mamma i Luleå tills hon var sex år gammal. Sedan fick hennes pappa vårdnaden om henne och hon flyttade till honom i Jokkmokk. Mamman träffade hon till en början varannan vecka, sedan blev det endast en gång i månaden. Saknaden efter mamman beskriver hon som fruktansvärd. Hon räknade dagarna och längtade varje minut.
- Det gjorde att jag inte kunde koncentrera mig i skolan.
Hade gett upp
Hon minns att hon fick träffa psykologer och genomgå olika tester. Hon säger att hon aldrig ens försökte när hon genomförde testerna. Hon hade gett upp.
- Senare har jag fått veta att testresultaten kan ha påverkats av att jag mådde så dåligt. Jag var helt blockerad.
I trean fick hon börja i en så kallad träningsklass inom särskolan. I femman togs beslutet att hon skulle gå om ett år, hon ansågs inte mogen nog att få börja i sexan. Än en gång rycktes hon upp från en tillvaro där hon hade börjat känna sig någorlunda trygg och förlorade de få vänner hon hade.
I högstadiet fick hon och en annan tjej ha sina idrottslektioner tillsammans med en vanlig klass. På särskolan hade flera elever funktionsnedsättningar som gjorde att de inte kunde utöva vanlig idrott.
Brydde sig inte
- Jag blev utfryst och mådde jättedåligt. De andra betraktade mig som handikappad. Jag slutade helt med idrotten och hittade på att jag var sjuk. Jag fick icke godkänt i betyg, men det brydde jag mig inte om.
Hon började i gymnasiesärskola. Eller "specialutformat samhällsprogram", som hon fick veta att det skulle kallas.
- Jag brukade säga att jag gick på ett specialutformat samhällsprogram om jag träffade en kille eller så. Om jag sade till någon att jag gick i särskola vände de ryggen till direkt.
Sofia berättar att hon har koncentrationssvårigheter ibland, men att hon aldrig har fått någon diagnos. Hon menar att hon hade kunnat gå i vanlig skola utan problem, om hon bara hade fått lite extra stöd.
- Varför blev jag tvungen att gå i särskola? Kommunen hade kunnat göra något annat. Jag har mått hur dåligt som helst över det här och kan inte släppa känslan av att jag är helt dum i huvudet.
18 år gammal bestämde Sofia sig för att det fick vara nog. Hon packade en väska, satte sig på bussen och flyttade till sin mamma i Luleå, fast besluten att komma bort från sitt gamla liv.
Tuff gymnasiestart
Hon sökte till gymnasieskolans individuella program. Det var tufft i början, hon hade mycket att ta igen.
Samtidigt kände hon en stor lättnad och glädje när hon fick en mattebok med uppgifter som var mycket svårare än hon dittills hade upplevt.
- Det var svårt, men jag kände ändå att det var på min nivå.
Hon genomgick ett nytt test för att få veta om hennes intelligens låg på en normal nivå. Det gjorde den.
- Resultatet jag fick får de allra flesta. Det var så skönt. Tidigare när jag exempelvis gick till arbetsförmedlingen stod det alltid i mina papper att jag måste ha specialstöd och specialhjälp. Nu visade det sig att jag inte behövde gå i särskola.
Sofia säger att hon har det ganska bra i dag. Hon och pojkvännen har förlovat sig, hon har en hund och flera riktigt goda vänner.
Hon läser på Komvux, eftersom hon inte hade tillräcklig behörighet för att kunna söka till ett vanligt gymnasieprogram efter att hon gått på det individuella programmet. Men hon drar sig fortfarande för att träffa nya människor och gör helst sådant hon är van vid. Skoltiden har satt djupa spår i henne och hon beskriver den som förlorade år. Självförtroendet har varit i botten, men nu kämpar hon för att kunna få ett slutbetyg.
Hon tror att hon kommer att nå målet inom ett eller två år. Hon får ofta höra att hon är en god lyssnare och bra på att förstå andra människor.
I framtiden skulle hon vilja utbilda sig till kurator.
- Nu tänker jag, varför skulle jag inte klara det?