Hur mycket tanke lägger du bakom ditt mellansnack?
– Vissa storys är så otroligt förknippade med en låt att de bara ska vara där och förklara andemeningen. Jag har hållit på mycket med mellansnack sedan jag började. Den främsta anledningen är att jag sjunger på samiska som oftast inte många i publiken förstår.
Berätta om hur din senaste skiva "Áhpi - Wide as Oceans" kom till.
– Det som är nytt med den är att jag var involverad i varje process och gav ut den på eget bolag, hittade samarbetspartners och distributörer. Alla som arbetat med den har jag själv skrivit avtal med vilket gör att den ligger extra varmt om hjärtat, det är verkligen som att föda ett barn.
Har du haft större kontroll över processen?
– Det har jag definitivt haft. Det hade jag väl förut också musikaliskt, men utan ett skivbolag i ryggen hände inget per automatik om jag inte gjorde det själv. Jag visste att jag hade låtar som måste ut på ett eller annat sätt, historier och tanker som jag samlat på mig efter många års turnerande. Okunskap som råder om mitt folk blir så otroligt påtaglig när jag möter folk under turnéer. Oavsett om det är positiv eller negativ respons blir det så tydligt att den verklighet jag kommer ifrån ligger så långt ifrån de flesta andras.
Är det din mest politiska platta?
– Jag hade inte tänkt göra en politisk platta, men vadå, allt som berör människor och gör att vi engageras hör ju till politik. Det finns så många bra människor som gör sina röster hörda, men tyvärr ser jag inte så ofta någon som står upp för urfolk. När man pratar om antirasism så finns oftast inte samer med, den biten saknas och då känns det som en självklarhet att öppna käften.
Innan du sjöng låten "Jávvrit juiget" som handlar om hur din släkt tvångsförflyttades, pratade du om din mormor. Hur var din relation till henne?
– Hon bodde på samma äng som vi när hon levde och stod mig väldigt nära. Så fort jag kom dit var det första jag gjorde att gå in i hennes kök och sätta mig i hennes knä. Hon skulle varit en fantastisk scenperson, hon visste det där att en bra story inte är bra om man inte skarvar lite. Både hon, min mamma, morfar och pappa är så självklara i sin identitet. De har aldrig tummat på det, de har inte bytt efternamn eller sålt sina renar, de har aldrig velat bli svenskar.
Har du ärvt den självklarheten?
– Jag törs påstå det. Den där grejen om att vara självklar, inte låta någon sätta sig på en och veta sin rätt att existera, det har jag ändå fått från dem. Min morfar åkte ofta till Stockholm och förhandlade fram bättre villkor för samerna.
Du har sagt att du är trött på att prata om din samiska identitet, ändå är det något som du hela tiden återkommer till, vad är det du är trött på?
– Det är kåtor och renar och så där. Skulle ILO-konventionen 169 (konventionen om ursprungsfolks och stamfolks rättigheter) ratificeras kanske jag inte skulle behöva sitta i mitt eget hemland och förklara vad en same är. Inte behöva säga nej, jag är inte "eskimå", för det är många som frågar om jag är inuit. Då kanske inte Lapporten skulle heta Lapporten på samma sätt som att den aldrig skulle heta "negerporten".
Många hävdar ju att de använder ordet lapp utan att mena något illa med det.
– Ja, många äldre säger att de inte menar något illa när de säger lapp eller "neger" men det spelar som ingen roll, vi har kommit förbi det ordet. Ordet i sig har en symbol av kolonial makt på samma sätt som "neger" har, man kanske inte menar något illa men det är otroligt omodernt.
När visste du att du ville hålla på med musik?
– Det finns en bild på mig när jag står med hopprep och blöja och hade någon duk på huvudet för jag ville ha långt tjockt hår, jag var väldigt tunnhårig som barn. Det var mina drömmar: nummer ett att ha långt hår, nummer två att sjunga och nummer tre att ha två framtänder. Jag slog ut mina ena framtand som liten och gick utan den väldigt länge. Till saken hör att jag var väldigt blyg som barn, men när jag framförde egna låtar hittade jag min plattform. Jag kan fortfarande undvika att gå på fest för att det är jobbigt att träffa folk, men på scenen är det alltid väldigt tryggt.
Det har varit något av en boom på senare år av ung samisk musik, vad tror du det beror på?
– Jag tror vi börjar se frukten av den stolthet som det samiska folket har vunnit tillbaka sen några decennier. Om våra föräldrar eller morföräldrar kände en skam över att vara same, är det här en generation av stolthet och då finns det inga begränsningar. Sen gör det nog sitt också att minoritetsspråklagen gav samiska och andra minoritetsspråk kred.
Vilka artister såg du upp till som ung?
– När jag och min kompis Anna började sjunga fanns det inga ungdomsscener, nu är det öppen scen på Jokkmokks marknad. Det var vi och Lars-Ánte Kuhmunen som också var en ung jojkare från Kiruna, annars var alla en generation äldre. Angelit var en duo med två tjejer som använde rösten på det sättet som jag gör när jag gränsar till jojk. Det gick jag och Anna igång på väldigt mycket, de var unga och coola och hade alltid snygga koltar. Sen fanns Mari Boine som är en pelare inom Sápmi musikaliskt och en bro över till den internationella och västerländska världen.
I SVT:s Sápmi Sessions gjorde du musik tillsammans med electroartisterna Familjen och Tilliander, gick det bra att kombinera era musikstilar?
– Ja, det tycker jag, det svåra var att jag inte själv är riktigt hemma i elektronisk musik. Jag vet inte hur man bygger upp det, vi la pussel och byggde med olika komponenter som var och en behärskade. Men jag har ju rösten som mitt huvudinstrument och det går att applicera på nästan vad som helst.
Har du en tanke på någon ny platta redan nu?
– Den tanken kom redan innan senaste plattan var mastrad. Jag kommer in på ett spår och tänker att det här skulle jag kunna göra mycket mer av och följa upp. Min tankegång nu är mycket inne på antirasism, eftersom Europa och Sverige ser ut som det gör. Jag hör inte någon som supportar Sápmi – även i det antirasistiska forumet så är vi osynliga. Jag vet inte om en skiva kan rucka på det men det är många sådana tankar jag har nu.
Under invigningen av kulturhuvudstadsåret i Umeå uppträdde du, Cleo och Kristin Amparo med medlemmar från vänsterorganisationen Revolutionära Fronten på scenen. Det uppmärksammades och kritiserades (i och med att de bar tröjor med texten frige Joel, den 35-årige man som dömts till fängelse efter att ha knivhuggit en person i Svenska motståndsrörelsen under demonstrationen i Kärrtorp) Visste du om att RF skulle vara med på scen?
– Nej, jag visste inte om det överhuvudtaget. I efterhand så skulle jag såklart varit noggrannare med vilka alla de här människorna var som vi hade uppe på scenen och vad alla symboler stod för.
– Grejen med varför jag hörde av mig till Cleo och Kristin Amparo var att vi med våra olika bakgrunder blir starka och har olika perspektiv. Det var också därför vi tog upp folk med skilda bakgrunder på scenen.
Om du hade vetat att det varit folk från Revolutionära fronten med på scenen, hade du gått med på det då?
– Nej, det hade jag inte. Innan det här hände hade jag inte jättebra koll på vad Revolutionära fronten var och vad de står för. Men jag skulle nog inte vilja ha med någon organisation eller symbol på scenen. Det ska vara så pass symboliskt fritt att tolka så att jag som rom, hbtq-person, same eller utlandsfödd kan känna mig hemma i musiken. Jag är helt emot våld ska sägas, jag kommer från ett av de få folk i världen som aldrig har krigat.
– Det är en stolthet i att bedriva kampen mot rasism med fredliga medel i och med att jag är från Sápmi.
Kan du förstå dem som vill ha gruvor i Sápmi?
– Ja, eller jag förstår varför folk tror att det är frälsningen. När politiker säger arbetstillfällen är det som att säga "nu har frälsaren kommit", man tror så mycket på ordet arbetstillfällen så man glömmer bort att ifrågasätta. Vi är inte där längre att en industri ska komma och frälsa en ort för all framtid. Det finns inga garantier för varken jobb åt lokalinvånarna eller att naturen blir återställd efteråt. Jag vet inte vem som kommer vinna på det egentligen. Med tanke på alla naturtillgångar som redan tas härifrån i form av skog, malm och vattenkraft borde dessa nordliga kommuninvånare vara rikast i landet och helt oberoende av mer arbetstillfällen.
Känner du någon gång att din övertygelse stänger vissa dörrar och scener?
– Så kan det säkert vara, men skit i det tänker jag. Så värt är inte ett gig att jag vill tystas ned. Mycket av min musik är av det mjukare slaget vilket gör att vissa arrangörer välkomnar mig. Att jag passar på att säga vad jag tycker till en publik som är så pass involverad i frågan är väl klockrent. Jag har fått höra vid något tillfälle att det jag sa på scenen inte var okej, att jag var för hård och politisk när det ändå var regeringen som var med och anordnade.
Vem var det som sa det?
– Jag behöver inte nämna några namn men det var en ur arrangörsgruppen på en internationell tillställning med internationella gäster och ministrar närvarande. Det visar bara att vi inte kommit så långt ändå, att jag fortfarande bokas för att jag är same och ett exotiskt inslag på en middag där renkött serveras och projektioner på norrsken visas. Det är så 1800-tal. Då om någonsin ska man säga vad man tycker. Så jag inte faller i fällan att vara den här lilla samen som står i hörnet och jojkar för det är precis vad de har beställt.
Har du alltid tänkt så?
– I början av min karriär var det många sådana spelningar och då reflekterade jag inte över det, det var självklart att ta på mig sådana spelningar. Att ta på sig kolten och vara i sammanhang där renar och kåtar fanns, för det var schablonbilden.
Skulle du kunna ha kolt på scenen idag?
– Jag har sagt att jag inte har kolt på scen men har publiken det så kan jag ha det, då känns det som att vi är lika. Eller för att blanda olika stilar, men då är det crossover och mer mode på ett sätt, inte schablonbilden.
Du har bott på flera olika ställen och nu i Umeå, varför blev det just där?
– Till hösten har jag bott i Umeå i tre år och det är det längsta jag har bott på ett ställe, men det blir att jag åker därifrån rätt ofta. Jag kände att jag ville bo någonstans där jag kan hålla på med kultur till vardag, där jag kan göra klart en platta utan att behöva byta bostadsort. Umeå har mycket av den kulturen, många begåvade människor och do it yourself-anda som har hjälpt mig jättemycket. Men det är långt hemifrån, 40 mil till stugan.
Hur ofta är du hemma?
– Nu har jag varit hemma i fyra, fem veckor i sträck, nästan utan att lämna vägskälet. Jag är en sådan person som behöver ha många långa perioder av stillhet där musiken inte är det största i mitt liv, där närheten till naturen och de människor jag älskar är påtaglig.