Jävlar-anamma och rejäl gitarr-glöd

Så här är det ju. Också. Att det allra mesta med stor sannoliket kommer att dö eller försvinna. Förr eller senare. På ett eller två eller något annat vis. Bort bara. Hej och farväl och så glömmer vi det, stryker över och går idare. Men inte rock'n roll. Jag tror faktiskt inte det. Rock and Roll Will Never Die - så är det, hur klippfast klart som helst, och efter lördagskvällens spelning med den obönhörligt dynamiktajta trion Rost i restaurangen i Kulturens Hus - så är jag bara ännu mera övertygad om den saken. Rockhistorien identifierar ju några minnesvärda trio-konstellationer. Långt borta i 50-talet satte Johnny Burnette, brorsan Dorsey och så Paul Burlison (som uppfann fuzz-boxen av en olyckshändelse och styrkte sig inför spelningarna med ett glas oblandad bourbon) ihop The Rock?n Roll Trio och gjorde fullständigt hämningslös rockmusik med låtar som The Train Kept A-Rollin?, Tear It Up och andra. Det har egentligen aldrig blivit bättre sedan dess. Men saker och ting har ju förändrats en del och på 60-talet kom "The Little Ol? Group From Texas", den trio som fortfarande heter ZZ Top och innehåller Billy Gibbons, Dusty Hill och Frank Beard. Deras ångloksångande boogierock, med titlar som Tush, Jesus Just Left Chicago, Gimme All Your Lovin? och Sharp Dressed Man, var speciellt gångbara på 80-talet men gruppmedlemmarna (Gibbons och Hill) har vare sig ansat sina långa tomteskägg eller gett upp på några andra sätt ännu. Och bland diverse andra trio-grupper har vi då nått fram till svenska Rost, bestående av gitarristen Janne Oldaeus, basisten Mats Alsberg och trummisen Peter Smoliansky. En gång i tiden ville Ulf Lundell ha dem som sitt eget The Band. Men de var inte Rost-grabbarna så överdrivet intresserade av. Om de inte fick avsätta tid till sin egen musik också. Lundell surnade till och That?s It. Rost inträffade i början av 80-talet och de hade en trygg och stabil skara fans uppe i norr, vilket gjorde att de gärna kom upp hit och lirade. Jag glömmer aldrig odödliga gig på gamla Kåren på Skeppsbrogatan, ute på "Blackis" i Svartöstaden och så, som höll på i flera timmar och som oftast slutade med att Janne Oldaeus, som då för tiden såg helt livsfarlig ut i mörka glasögon, stod uppe på ett svårt svajande bord och bände och fyrade av solon på gitarren. Som han hade flyttat över till ryggen. Men hur bra Rost än var (och det var de, ständigt) så höll de inte längre än i några få år. Janne Oldaeus drog igång gruppen Mosquitoes med Benke Kirchon och sedan har han vårdat ett stadigt engagemang som gitarrist - en av landets allra bästa - hos Jerry Williams. De andra grabbarna gick vidare till diverse engagemang; Mats Alsberg har nyligen kommit med en soloplatta. Men för inte så länge sedan bestämde de sig för att aktivera det slumrande (men för att referera till Neil Young: Rust Never Sleeps) bandet igen. Och: Rost sover aldrig. I juni förekom de på en i stort sett oannonserad spelning på Lillan. Kraften och spelglädjen var betryggande intakt. Och nu talas det om en eventuell ny platta och att den gamla LP:n med gruppen (en svåråtkomlig raritet på Skivbörsarna) ska ges ut på CD också. Rost är alltså tillbaka på allvar. Janne Oldaeus har linser numera och står väl inte fullt lika ofta uppe på bord och utför akrobatiska gitarrövningar. Men de spelar fortfarande lika vilt och underbart, med tydliga nickningar till förre Dr Feelgood-gitarristen Wilco Johnson, Mitch Ryders sanslösa Detroit-rock och till Bob Seger i hans svängigaste stunder med The Silver Bullet Band. - Hallå, vi tänkte spela lite musik för er, inledde de i lördags.Och vred sedan på. Med Freddie Kings Hideaway. Sedan var det bara att kryssa för rockärmsessen allt eftersom: I Take What I Want, Book Of Don?ts, John Lennons Jealous Guy, Goodbye Clowns and Yokomo, välvalda covers som The Price of Love, era Freddie King i Tore Down, The Bands The Shape I?m In och till och med Stones Jumpin? Jack Flash fick plats där i helheten, någonstans. Lars "Bonne" Bonnevier från inledande Bonnes Band (mycket stringenta även de och med flera nya och intressanta texter, tolkade främst av Björn Sjöö) bjöds in för att duellera med Oldaeus och allt (ALLT) var just så klösigt, jävlar anamma-rockande, sprättigt, kaxigt, försett med nödvändig pondus och stilrent auktoritativt gitarrglödande BÄST - som det bara är på en riktigt bra spelning. Det här var alltså en sådan. Inför en härligt stor och glad publik. Och Rost får gärna komma tillbaka till Luleå. Så där en gång per år, ungefär. För som någon uttryckte det: Rock and Roll Will Never Die. På intet som helst sätt.