Just så hanteras musikaliskt järn!

Publiken var i princip staplade tätt intill och närmast även ovanpå varandra. Det var lika masugnsvarmt som Eric Ericsson sjöng om i sitt slagnummer Hytta ett, hytta två och till och med den tidens bartender och ständigt korrekte utkastare Mille fanns på plats, om än på andra sidan bardisken. - Enda skillnaden är att folk inte sätter på varandra på toaletterna här, mumlade en väderbiten veteran i mitt öra. - Har du kollat? undrade jag då. Utan någon som helst kännedom om det aktuella läget. I stort sett varenda lokal proggare från det 1970-tal som journalisten Tom Wolfe definierade som "The Silly Decade", hade sett kvällen som en anledning att hänga ut sig själv på vädring. Man kan utan några överdrifter konstatera att det handlade om nostalgi. Om mycket godmodig sådan. Och om den blixt-tvärälskande, unisont allsångsskrålande och idel extranummerkrävande varianten av densamma nostalgin. Också. För det var ju - faktiskt - 27 år sedan de spelade tillsammans sist (på en progg-gala i Hermelinsskolans aula och ja: jag var där). Så de har ju verkligen haft tid på sig att öva - den kärleksfulla grupp som då men inte nu hette Norrbottens Järn, utan i stället kallar sig för Svensk Järnhantering (orsakerna till att de inte marknadsför sig under det gamla namnet kan vi återkomma till någon annan gång, men det handlar om att de inte är fullständiga originalmedlemmar nu, om en delvis förändrad repertoar och om en del andra omständigheter också). Officiellt lade Järnet ner sig redan 1977 och medlemmarna solfjädersspred ut sig åt allehanda håll. Men nu befann sig alltså kärnan av gamla Järnet tillsammans på på scenen igen. Och den fulltaliga Teatercafé-publiken omfattade dem med massor av kärlek. Från den allra första låten, till det allra sista extranumret. - Vi kan inte mera nu, det här är vad vi har repat in, meddelade sångaren och textskrivaren Ted Ström och så ställde han, sångerskan Maria Rosén (lika skört begåvad och vacker nu som någonsin då), trummisen Dick Ask och dragspelaren Ulf B. "Flu" Jonsson sig på scenen och bugade artigt ut mot den översvallande publiken (just som Springsteens E Street Band). Och tillsammans med den varsamt grånade originalkvaretten bugade de i princip lika finstämt grånade nytillskotten: gitarristen Christer Engberg, violinisten Göran Gordon Eriksson samt ståbas-basisten Tommy Skotte. Även de känner verkligen till hur en slipsten ska dras för att det ska bli som allra bäst. Metaforiskt sett, alltså. Repertoaren bestod av just de låtar som majoriteten av publiken önskade sig. Man sjöng med med slutna ögon och drömde sig hårt bort i sånt som Drömmarnas tid, Den ökände soldaten, Prinsen och prinsessan, Imperialist-hambo, Ro, ro till fiskeskär, Kom och köp konserverad gröt, Samma vindar, samma dofter, Du är inte ensam och diverse annat. Samt i Ted Ströms En vintersaga ("som kom till för att jag alltid har varit så fascinerad av sjö- och väder-rapporten i radio", berättade Ted), i gruppen Contacts Hon kom över mon. Och något annat, dessutom och också. - 80 procent av de här låtarna har jag över huvud taget inte haft någon som helst relation till på närmast 30 år, sa Ted Ström i det han tackade för de applåder som aldrig riktigt ville sluta ("Tack-järn?" undrade han själv, försynt och insiktsfullt). - Och det är ju skrämmande hur relevanta de fortfarande är. De är bara vissa av referenserna som inte stämmer riktigt men annars - klockrent. Det hade man ju inte direkt räknat med eller hoppats på... Och Svensk Järnhantering umgås nu med planer inför framtiden också. Mera om detta i den intervju med dem som publiceras på tisdagens Nöjessida.

Just så hanteras musikaliskt järn!

Att vandra in på Teatercafeet i Norra hamn i fredags kväll, var rätt likartat med ett besök på gamla osaligen avslocknade Stadspuben, cirka 1975.