Kärlek med Rikard Wolff

Rikard Wolff - För kärlekens skull Kulturens Hus, Stora scenen Fredag 9/11-07 Och Rikard Wolff är ute och rör på sig igen. Inledningsvis har han på sig något slag uniformsrock, som gör att han ser ut som något slags gammaldags Strix-löjtnant. Men snart hänger han den över karmen på den gungstol som också finns på scenen och då är det den stramt svartklädde Wolff som gäller. Oinskränkt. Nu har inte jag sett Wolff i titelrollen till Shakespeare-pjäsen Richard III, som han har gjort stor lycka med. Men jag har ändå inte den minsta svårighet att för min inre blick se honom som den halte, puckelryggige och entusiastiskt släktingmördande monarken (även om Shakespeare gjorde honom mera ondskefull än han förmodligen var). Rikard Wolff har ju mycket uttrycksfulla ögon. Och en tillräckligt mångtydig röst, dessutom. För övrigt tror jag också att han skulle vara perfekt som konferencieren i Cabaret. Willkommen, bienvenue och så vidare. Men: låt oss nu lämna detta därhän och övergå till vad han sysslade med inför en i allt väsentligt fullsatt största scenen i Kulturhuset, på fredag kvällen. En sort kärlekens greatest hits. Ett kärleksmedley. Och allt det banala, melodramatiska, men även innerliga och insiktsfulla som dessa olika kärleksförklaringar innehåller tolkades utomordentligt varsamt och inlevelsefullt av Rikard Wolff. Som också höll i gång ett betydligt över genomsnittet spirituellt mellansnack, strödde glittrande "stardust" omkring sig, delade ut en ros till en säkert tacksam mottagare i publiken och var vederbörligen generös med slängkyssarna också. Personligen har jag ju mycket svårt att vara annat än positiv till ett program som innehåller en så pass vederhäftigt apokalyptisk version av Edith Piafs Hymn till kärleken, som det var frågan om här (bonusinfo: den lilla franska sparvens utandning till minnet av hennes kärlek till den i en flygolycka omkomne mellanviktsboxaren Marcel Cerdan). När han dessutom tapetserade med Jacques Brels De gamla älskades sång, Barbro Hörbergs finstilta översättning av någon sång av Barbara samt ett och annat av franskt ursprung - då kunde man utan minsta svårighet visualisera de kringblåsande höstlöven intill Seine i Paris fladdrande framför sig. Lars Forssells svenska text till Leo Ferre?s Paris Canaille - Säg vad ni vill - var också som gjuten för Wolffs röst och den som klarar av den, samt Ted Gärdestads För kärlekens skull, under samma kväll och utan den minsta pinsamhet i protokollet - den förtjänar allt möjigt beröm. Rikard Wolffs pappa föddes och växtes upp i Luleå och sonen berättade nu mycket fint om när pappa och mamma hade varit och sett honom i Änglagård 1992 och hört av sig till honom per telefon på kvällen. - Den var riktigt bra, sa han. Sedan hade han skrivit i sin dagbok, gått till sängs och sagt till mamma: jag är så glad att jag har dig. Tjugo minuter senare var han död, berättade Rikard Wolff och det var ingenting annat än genuint äkta och fint. Och så delade han med sig till oss av kärleken till sin dotter, sin pojkvän och till livet. Han sjöng en ärrat oerhörd version av Tove Janssons Höstvisa och extranumrerade med Kärleken vet och Vackra pojkar. Därefter gick vi styrkta ut i fredagskvällsblåsten igen. Visst gjorde vi det.

Kärlek med Rikard Wolff

"Därefter gick vi styrkta ut i fredagskvällsblåsten igen", konstaterar Norrbottens-Kurirens Rolf Nilsén som såg Rikard Wolf i Kulturens hus på fredagskvällen. Och styrktes därav.