Krönika: 40 år i Luleås biografer

Det är mycket roligt - att gå på bio. Det är ännu mycket roligare - att gå så ofta som möjligt på bio. För mig personligen är det också sedan länge en hel livsstil - att gå på bio. Och jag både hoppas på och faktiskt räknar med att det ska fortsätta att vara på just det viset. Hela resten av detta livet ut. Amen. Räknat från 1966 och fram till nutiden har jag (mycket!) frekvent gått på bio. På det 42:a året,alltså. Det är ju skrämmande, i sig. Men jag kan med all rätt hävda att jag har sett majoriteten av det som visats på Luleås biografrepertoar under den tiden. Och det är ju, för att säga det rent ut: en sjuhelsikes massa filmer. Ska man försöka sig på bara en ytterst försiktig och helt inexakt gissning så bör vi väl hamna på en siffra som omkring 6.000 (sextusen) eller till och med 7.000 (sjutusen) filmer. Det låter inte bara som mycket. Det är också mycket. Helt klart är det så. 1966 var jag då tolv år. 42 år senare ska jag fylla 54 år. Jag fixar inte att räkna ut det men det men det blir ändå så att jag har tillbringat minst halva livet hittills - på bio. Främst i Luleå men även i Boden, i Kiruna, i Stockholm, i Göteborg, i Kalix, i New York, i London och säkert på något mera ställe också. Men mera perifert då. Numera är det närmast uteslutande Filmstaden i Luleå som gäller för mig. Sex filmdukar i lika många salonger av varierande storlek, toppenpersonal som har vant sig vid att se mig komma haltande ibland flera gånger i veckan (och även två gånger per kväll; någon gång med en eller till och med två pressvisnings-besök på dagtid dessförinnan också!) och kanske till och med har kommit att betrakta mig som en någorlunda mobil del av själva biografinredningen. Tidigare hette biograferna i Luleå för min del sånt som Forellen (ungefär där nuvarande Apoteket är beläget), Spegeln (en sant storslagen salong inne i Shopping Center, som numera är helt igenbyggd och försvunnen) och Vågen (i backen bredvid gamla biblioteket, numera förvandlad till något som har med golf att göra) samt Sandrews/Royal, i Fackföreningarnas hus i början av Nygatan. De tre förstnämnda var stora och pampiga salonger med plats för cirka 400 personer, i var och en av dem. Sandrews var ett antal olika salonger. Genuint trivsamt. Varför det lades ner är det enbart marknadskrafterna som känner till. Filmintresset hos mig stimulerades alltså i gång just i tolvårsåldern. Någon föregående varning existerade inte, men jag kom att läsa de filmkrönikor som Torsten Jungstedt hade i dåvarande TV-tidningen Röster i Radio och Gunnar "Cyrano" Söderholm, på lördagarna, i Kuriren. Och blev hjälplöst och för all tid i världen räddningslöst fascinerad och förlorad. Till filmen. Jag skrev filmrecensioner i gamla Norrskensflamman. Fick min första publicerad som 14-åring, av en japansk film som var obegriplig och hette Gropen. Har kvar klippet fortfarande. Jag var oändligt stolt när den var inne i tidningen. Jag skrev sedan för Flamman i flera år. Fick mycket måttligt betalt men den ständigt kedjerökande redaktionschefen Sven Bjelf skrev till filmbolagen och frågade om de ville skicka affischer och stillbilder till mig. Och det kom. I massor. Jag har kvar alltsammans ännu. Och så fick man ju fribiljetter. Alltid minst två stycken. Ibland ännu flera. Jag minns att biljettpriset då var 4.75:- Nu är det mellan 80-100:- En tidig favoritfilm var Rebell i bojor (Cool Hand Luke) med Paul Newman som tjurig kedjefånge någonstans på den amerikanska landsbygden. Den kom 1968 och jag har säkert sett den 50 gånger sedan dess; det var något med den individualistiska inställningen till precis allting som tilltalade mig enormt. För på den här tiden såg man gärna filmerna flera gånger. Långt före video och DVD visades det nämligen repriser på biograferna. På somrarna smälldes de ihop flera filmers-kavalkader med Charles Bronson, Clint Eastwood och andra hårdingar. De gick extremt bra. Och sent på lördagskvällarna var det Nattinéer. Gärna på Forellen och gamla repiga B-krigs- och westernfilmer från 1950-talet, med Rory Calhoun och Jeff Chandler. Jag såg allt. Och lärde mig säkert ett och annat av detta. Den porr-våg som sköljde över biograferna från och med slutet av 1960-talet och ett antal år framåt var inte dålig, den heller. För att besiktiga filmer som Jag - en kvinna, Vindingevals, Som havets nakna vind och Anita - den utstötta (med en finnigt ung Stellan Skarsgård visande talanger som han sedan dess har ransonerat hårt med) anlände personer som inte varit på bio på flera decennier. Personalen fick visa dem var man gick in i salongen. Och ibland visades filmen upp och ner (då var det festligt i maskinrummet och jag säger inte på vilken biograf) och ibland gick filmen helt enkelt av. Och då var det slut på den visningen och man fick komma tillbaka någon annan kväll. Många tuktande och härdande upplevelser. Men också massor av härliga, magiska och oförglömliga upplevelser av filmer som jag förhoppningsvis aldrig glömmer.

Inget dåligt liv alls.

Med mycket regelbundna biobesök. Med eller utan popcorn. Sånt gör livet meningsfullt att leva! Katten Malin bryr sig ju inte alls. Men äventyret går obevekligen vidare.

Krönika: 40 år i Luleås biografer

Det är roligt att gå på bio, konstaterar Norrbottens-Kurirens krönikör och biofantast Rolf Nilsén. Här berättar han om filmminnen.