Krönika: Försenade gratulationer

Och propå den tjafsiga svammel-debatten om Pajala kommuns tomtgåva till skidesset Charlotte Kalla, så trodde jag också först att det var en trädgårdstomte som de ämnade ge henne. Men det var det ju inte. Fast en röst har saknats i denna stormiga debatt i ett vattenglas: Charlotte Kallas egen. Är hon alls intresserad av en tomt i Tärendö? Har hon ingenting att säga till om själv? Bryr hon sig? Och gör någon annan det? På allvar? Det är ju säkert stilfullt med en gåva och för mig får Pajala ge henne hela kommunen - men ... Expressens oöverträffade krönikör Mats Olsson skrev för övrigt om The Charlotte Fever i söndags och - i stort sett behöver inget mera skrivas om henne nu på ett väldigt långt tag (förutom ren nyhetsrapportering), efter den krönikan. Olsson påpekade lite klädsamt stillsamt att han uppmärksammade Kalla redan den 3 december 2006. Då bland annat för att hon läste böcker. Och tveklöst vågade tala om det också. Sedan tycker ju jag själv att det är åtminstone lite kul att Charlotte Kalla länge har förknippat Gunde Svahn enbart med rollen som vrålskrikande programledare för Fångarna på fortet. Till någon talade om för henne att han har varit en av världens bästa skidåkare. Också. Igår kväll skulle jag tro att hon blev en av förra årets idottshjältar i den TV-sända idrottsgalan. Det torde vara enbart Kalla fakta. Och jag ansluter till kören lite sent, men givetvis gratulerar även jag så hjärtligt Kulturens hus i Luleå, till den ettårsdag som inföll i helgen! Jag har inte riktigt haft den tid som behövs för att räkna efter hur många gånger jag har varit där men det kan försäkras att det är - riktigt (nästan tjatigt) många gånger, som jag varit där å yrkets vägnar. Inte sällan 2-3 gånger i veckan. Ibland till och med 2-3 gånger per helg. Och vad minns jag då helst? Tja, Swedish Jazz Celebration med en våldsamt imponerande trumpetande Brecker-broder, en solo-pjäs med Björn Kjellman och Sweet Charity med Nanne Grönwall, flertalet mycket goda rock-, blues- och countrykvällar i främst Svartöns Blues regi och rejäla travar med musik för övrigt också. Samt helt nyligen: en uppfriskande verbal mejl-fight med Tommy Körberg. Say No More! Men tänk (bara en önskan, men likafullt) om nu Kulturens hus i Luleå kunde göra som exempelvis Konserthuset i Gävle. Senast den exemplariska amerikanska rotrockgruppen Los Lobos var här i landet så spelade de - enbart där. Och det gick ju hur bra som helst. I slutet av april gör då legenden Willie Nelson två spelningar i Sverige. Tänk om han kunde engageras för en tredje spelning också - på Kulturens hus i Luleå? Något att förmodligen enbart mycket stilla, men ändå förgäves, bedja om. Tillbaka till Mats Olssons söndagskrönika i Expressen förresten, där han citerade krögaren Nils Emil Ahlin som mindes författaren och den allmänna personligheten Stig "Slas" Claesson vid dennes död, på det här viset: -Han åt fort och var inte så pratsam. Hans mineralvatten skulle alltid vara varmt och han drack kaffet före varmrätten. När det var varmt ute hällde han salt i ölen. Det behöver inte tilläggas så väldigt mycket mera om Stig Claesson heller. Efter de raderna. Och säg inget annat än att man blir allmänbildad av att se på TV. I det senaste avsnittet av monopoltelevisionens public service-program Stjärnorna på slottet (som väl måste vara ett av de program som åsyftas i den reklamslogan som avslutas med den tänkvärda sentensen "om inte vi gör dem - vem gör dem då?". Man får vara tacksam för att inte programmen Andra avenyn och Frufritt också har inkluderats där också) berättade skådespelaren Peter Stormare att han haft sex med minst 100 kvinnor. Bara på Dramaten. Han var där i elva år. I snitt cirka tio erövringar per år, alltså. More Power To You, Peter! Han är lite mycket sexfixerad, Stormare (han ville aldrig sluta fråga Arja Saijonmaa om hon hade haft sex med Olof Palme) men i stort sett också avväpnande uppriktig. Och när vi ändå är inne på TV så - ni missar väl inte nya serien Brotherhood, i SVT 2 på fredagskvällarna? Mycket bra. Mycket våldsam. Mycket karismatisk. Mycket välspelad. Mycket atmosfärisk (inspelad i Providence, Rhode Island; inte världens centrum precis, men amerikansk på ett väldigt precist vis). De tio återstående avsnitten kommer inte alls att missas (repris på onsdag förresten i SVT 2, strax efter midnatt!). Och det allra bästa som ni kan se för tillfället: filmen Försoning. Det samtidigt både mest sexigt upphetsande och ömsinta jag sett på jag-vet-inte-hur länge på bio är när Keira Knightleys och James McAvoys händer förstulet söker sig till varandra och möts, i skydd av en generöst vidlyftig bordsduk. Vad väntar ni på, annat än att filmen ska börja. Den är bara bäst. Nåt annat som är bra, inom musikområdet är det alternativa amerikanska countryrockbandet Drive-By Truckers nya cd. Den kommer snart och är enbart enormt vitalt sensationell bra Jag vet. För jag har fått ett förhands-exemplar av skivbolaget (Thank You!). Och just här sätter vi tills vidare. (det jag satte här var alltså en punkt). Och nej dessvärre: jag känner inte till om den kände artisten som står inför rätta för våldtäkt har offererat någon tjej massage, vid de tillfällen han besökt Norrbotten. Men ingenting är ju i och för sig omöjligt. Det vet även katten Malin. Som vet det mesta och i alla fall alltid mera än man tror. Äventyret fortsätter ständigt (men det visste ju säkert alla).

Krönika: Försenade gratulationer

I Luleå i helgen: snön föll. Och vi med den. Så då fick man användning för den gamla pålitliga snöskyffeln igen. Abstinensen efter den har ju verkligen varit mera än svår, skriver Rolf Nilsén i sin krönika.