Den allra mest skarpsinniga skrivna mening jag har läst den senaste tiden förekom i en kolumn i tidskriften Vanity Fair Graydon Carter - När president Bush lämnar sitt ämbete om lite drygt ett halvår så lämnar han landet i samma tillstånd som en baby gör, när blöjan är full och föräldrarna tar hand om den. Snyggt och snitsigt formulerat, kan man säga. Och då är ändå att märka att Graydon Carter har ägnat oändligt många skoningslösa kolumner de senaste åren åt att kritisera, ifrågasätta och regelrätt håna president Bush och dennes administration. Man kan också erinra lite lätt om det som Expressens skarpskurne sportkrönikör-profil Mats Olsson skrev om i söndags. Något sådant här - fritt ur minnet: - Det är roligt att ha varit med på den tiden när reportrar skrev om orättvisor och avslöjade saker. Numera handlar det ju mest om att fylla ut den produkt som är till för att kränga DVD-filmer och CD-skivor. Så sant som det är formulerat. Inte alltid, men väldigt ofta, var det faktiskt bättre förr. Och tankar av den sorten kan man drabbas av när man sitter och skottar sig igenom de osorterade avlagringar av högar, innehållande ett och annat ögonbrynshöjande, som har haft en oslagbar benägenhet att samla sig på det skrivbord som jag i kanske 15 år har suttit framför. På Kuriren, på dess ännu fungerande adress, på Stationsgatan i centrala Luleå. Som kanske bekant är så ska vi ju flytta härifrån? Inte förrän på förhösten, men det är ju lika bra att börja sondera de obevekliga skrivbordshögarna redan nu. En hel del har ju hunnit samla ihop sig, kan ju konstateras (och be mig varken skriva något om eller kommentera flytten från Kuriren-huset; då är risken för ett personligt sammanbrott akut och överhängande). Man lägger ju ifrån sig saker. Och så blir de liggande. Ovanpå varandra, gärna. Och man ska ju (någon gång, snart) rensa upp i alla högarna. De där som består av böcker-tidningar-inbjudningar till olika arrangemang-lappar med telefonnummer (som man för länge sedan har förträngt till vem och vilka de går) - ännu mera tidningar - en och annan cd-skiva-snabbmatsförpackningar (tack och lov tomma)-telefonkataloger-kalendrar (närmast uråldriga, visar det sig)-visitkort (sina egna, gamla, samt till personer som man komplett har glömt vilka de är)-fotografier-urrivna tidningssidor-tejphållare-hålslagare-gummiband-kuvert- affischer-VHS-band-anteckningsblock (oskrivna samt fulltecknade)-kvitton (som det för länge sedan är för sent att försöka dra av i någon deklaration)-ÄNNU MERA TIDNINGAR-broschyrer-och såalltmöjligtannat-o-c-k-s-å. Detta plockande i högarna på ett skrivbord som man har suttit i en livstid framför är en både intressant, roande och sorgsen sysselsättning. Jag har suttit framför andra skrivbord på två-tre andra platser i Kurirenhuset också. Man har flyttats omkring. Men aldrig någon annanstans så länge som här - på andra våningen, med utsikt över korsningen Kyrkogatan-Stationsgatan och Domkyrkan. Jo, faktiskt: det finns en dator (som jag skriver detta på) bland all bråten i rummet också (det går möjligen inte att kulturminnesmärka hela rummet, med innehåll? Jag har i alla fall hört någon som guidade runt en besöksgrupp i huset säga, utan att vara medveten om att jag lyssnade, när gruppen passerade mitt rum: "Ja, här är då Rolf Nilséns rum och om ni tittar in i det så ser ni hur ett journalistrum brukade se ut FÖRR I TIDEN" (helt och hållet certifierat sant!). Bättre beröm kunde jag ju inte få. Och jo: det står en skrivmaskin där också. En akustisk sådan, av märket Olympia. Den har man också skrivit en och annan text på (och slagit så hårt på tangenterna så att jag har åsamkat mig själv flertalet hårda senknutor i höger hand) men nu vet jag knappt om man skulle kunna klara av det? (Men å andra sidan så är det ju några saker som man aldrig glömmer när man väl har lärt sig dem, sägs det ju: att cykla, att skriva maskin och ja: den tredje saken får ni då använda er fantasi och själva räkna ut vad det kan vara). Jag hittade också ett gäng böcker som, av olika orsaker, blivit liggande men som jag i alla fall kan nämna lite kortfattat här. Fotografen Bert Perssons på eget förlag utgivna Sapmi förr och nu - Samernas liv under 60 år. Där har veteranfotografen (främst som anställd på Expressen men även som egen företagare) B.P. registrerat den renskötande familjen Päiviös, i Karesuando, liv - i ögonblicksbilder - under 60 år. En minst sagt alldeles betagande och unik dokumentation. The Encyclopedia of Swedish Progressive Music 1967-1979 (Premium Publishing), som med engelsk text av Tobias Petterson presenterar ALLT om svensk proggmusik och proggmusiker (och det är sannerligen inte lite det!) mellan ovan nämnda årtal. En heroisk pionjärbragd, med unika bilder, fullständiga diskografier och annat godis som en bonus-CD med Baby Grandmothers, från 1967 och med Kenny Håkansson på gitarr. Hello Sweden, I’m Johnny Cash - allt om The Man In Black och hans Sverige-besök av Börje Lundberg och Lasse Lindfors (Reverb) är inte enbart (men ändå - främst) en tjusig bok för mycket svåra Johnny Cash-beundrare. Börje Lundberg är före detta journalist på Expressen och Lasse Lindfors den man som kan och vet ALLT om Johnny Cash (1983 fick han tillfälle att bjuda Johnny, June Carter och hela turnésällskapet på middag hemma hos sig i Norrköping. Menyn? "The Temptation of Mr. Jansson, We Call It". Johnny Cash tog om två gånger). Katten Malin noterar sommaren som lite grann kanske låter vänta på sig. Men som helt säkert kommer. Och äventyret fortsätter. Visst?
