Krönika: Mänsklighet & minnen av sagotanter och boxare

Vi kan ju lika gärna börja krönikan på det här sättet, som på något annat - tänkvärda ord är aldrig fel: "Det går lika fort att säga ett vänligt ord som ett ovänligt". Just där etablerar vi oss. Tills vidare. Jag läser och bläddrar regelbundet igenom mängder och högar med tidskrifter, inom mycket varierande ämnesområden. Alltid hittar man något intressant och nyligen fastnade jag för en text om medmänsklighet i tidskriften PS! Personlig utveckling & psykologi, av professorn och författaren Stefan Einhorn. Einhorn har nyligen kommit med boken Medmänniskor, som det uppenbarligen kan vara ett projekt att ta sig en närmare titt på. När jag läser vad han har att skriva i den här artikeln så får jag definitivt aldrig något intryck av att Einhorn sysslar med någon gottköps-psykologi. Det här är genomtänkta grejer och då kan det låta exempelvis så här: "Världen är full av goda gärningar. Ibland är vi så fokuserade på det onda som inträffar att vi blir blinda för att det är så. Nickar och leenden i vardagliga möten, någon som plockar upp det en annan har tappat, dörrar som hålls upp, ett besök hos en människa som är sjuk, ett berömmande ord, en klapp på en axel, en människa som ser en annans behov och hjälper lite extra. Exemplen kan bli hur många som helst".
Just det och då måste denne krönikör också tillåtas säga att det där var ju riktigt bra uttryckt och formulerat, Stefan Einhorn! Överkonstapel Bastian, i Torbjörn Egners geniala gamla barnbok om Folk och rövare i Kamomilla stad, hade även han saker och ting rätt klara för sig: "Man får inte plåga andra, man ska alltid bjuda till, men för övrigt får man göra som man vill". Här kan man då göra en relativt relevant övergång, till det faktum som det är att det i morgon är hela 100 år sedan Astrid Lindgren föddes. Jag träffade henne en gång. Men någon intervju var det aldrig frågan om. Hon styrdes med bestämda händer omkring av Lisbeth Palme, i samband med premiären på en av Staffan Götestam regisserad turnéversion av Ronja rövardotter, med Malin Berghagen i huvudrollen. I minnet har dock fastnat bäst ett möte med en av Sveriges tuffaste boxare någonsin - Bo Högberg. Han var med i föreställningen och spelade rövare. En tyst sådan. Eftersom Högberg hade afasi efter en stroke. Men det gick bra att kommunicera med honom i alla fall, tack vare frugan Liz Öberg. Och Högbergs minspel var minst sagt tydligt och mycket livfullt. Inte minst när vi lite hastigt kom in på hans gamla skandalförhållande med schlager-sångerskan Anita Lindblom. - FY FAN! yttrade Bosse Högberg då. Utan något som helst spår av afasi. Det här ägde rum i Arcushallen och nån gång på 1990-talet kan det väl ha varit. Massmedia skulle undvikas. Och den ambitionen lyckades man galant med. Fast vad Lisbeth Palme hade där att göra minns jag för ögonblicket inte alls. Kanske någon självpåtagen livvaktsroll för Astrid Lindgren? Det närmaste jag kom Sveriges sagotant, som dock var riktigt bra på att riva i också, annars var inspelningsreportage från filminspelningarna på några av henne böcker. En Bullerby-film nere i Småland, som vi fraktades i väg till över dagen. Lasse Hallström regisserade och de som spelade de små Bullerby-barnen då är nu stora sedan länge. Flera år senare: en Kalle Blomkvist-film, som spelades in inte så långt från gamla Filmstadens ateljéer i Råsunda. Rolf Degerlund, Norrbottensteaterns dåvarande chef, var bov och Claes Malmberg polis. Men det mest bestående minnet var ändå att det regnade utav bara helvete. Hela tiden. Och i en av tidningshögarna uppenbarar det sig en smärre notis om att en av de allra bästa gamla skådespelerskorna från förr har gått vidare, till den eviga parnassen. Deborah Kerr, minns ni henne? Tja, är ni det minsta intresserade av film så borde ni absolut göra det. Hon fick bli 86 år, spelade med i sin sista film 1985 och var när det begav sig både häpnadsväckande vacker och begåvad. Deborah Kerr skrev för evigt in sig i filmhistorien 1953 när hon tillsammans med Burt Lancaster rullade omkring i vågskvalpet på Hawaii-stranden i Fred Zinnemans Härifrån till evigheten. Men utan något större besvär erinrar jag mig också henne i odödligheter som Svart narcissus (1946), Vid skilda bord (1958), Ett moln på min himmel (efter Francoise Sagans roman - 1958), mot Robert Mitchum i Australien i Viddernas vagabond (1960), De oskyldiga (1961) och som en av kvinnorna kring Richard Burtons alkoholhärjade präst i Iguanans natt (1964). Kepsen av och en sista bugning, för den anslående lady som Miss Kerr var! Och av och till har jag den senaste tiden haft mycket roligt tillsammans med boken Björnar kan inte springa i nedförsbacke och 200 andra tvivelaktiga påståenden av Robert Anwood (översättning Lars Olov Skeppholm; Bra Böcker). Här handlar det om kunskap som är fullständigt onödig. Men ändå jättekul. Saker och uppgifter som man inte ens haft en aning om att man, alla gånger, har haft ett jättelikt behov av att få reda på... Bara två exempel: Det finns en stad i New Mexico som heter Truth or Consequence (sanning eller konsekvens)? Svar: Det gör det. Och då kan jag personligen bidra med uppgiften att det finns en stad i Texas som heter Cut and Shoot (skär och skjut). Därifrån kom boxaren Roy Harris, som mötte Ingemar Johansson en gång. Mannen som for nerför Niagarafallet i en tunna dog efter att ha halkat på ett apelsinskal? Svar: Förvisso. Han hette Bobby Leach, året var 1911 och han stupade till följd av den kallbrandsinfektion som han drabbades av, efter att ha halkat på ett apelsinskal i den nyazeeländska staden Christchurch. I åkturen nedför fallet bröt han båda knäskålarna samt käken. Katten Malin är upphöjt flegmatisk. Men - vad är det för fel med det då? Och: Det var roligare när det var snö men: Äventyret fortsätter (i alla fall).