Krönika: Rolf Nilséns 2007

För att parafrasera en romantitel av Eyvind Johnson (Nu var det 1914 - ingår i romansviten om Olof) så kan man vid det här laget skriva: Nu var det 2008. Från och med i morgon, åtminstone. Ett år jag ser fram emot utan några mera ihållande känslor. Det får bli som det blir, helt enkelt. Jag har mer eller mindre slutat att hoppas på saker och ting. Möjligtvis kan jag uttrycka en svag förhoppning om att det blir minimalt av jävelskap som möjligt. Men det vet man ju inte. Med flytt till ett annat tidningshus, någon gång efter semestrarna, med allt vad det oundvikligen kommer att riva upp av känslor och sårskorpor, som bara ett exempel på vad vi vet att 2008 kommer att innehålla. Samt formatändring av Kuriren till tabloid. Det kan alltså mycket väl bli ett förvirrande år. Fast jag ska nu nödvändigtvis inte måla fan på väggen. För det kan ju bli ett positivt år också. Istället för att halta vägen från Smedjegatan där bussen stannar till Stationsgatan där Kuriren ligger, blir det i fortsättningen för mig att åka ytterligare några hållplatser och så halta mot Landstingshuset, förmodligen över kyrkogården där större delen av släkten ligger och vilar sig, i stället. Det kommer säkert att kännas egenartat och rätt så förvirrande också (det gjorde det för övrigt att härom natten i radio höra Soldier Blue med Buffy St-Marie - minst 30 år sedan sist men lika magnetisk fortfarande) Men det handlar ju om att etablera nya rutiner och fullt så dum att jag inte tror att även det här kommer att gå, är jag ju inte. Let?s i alla fall Give It A Try! 2007 var i vanlig ordning, för mig, ett relativt brokigt år. Jag fick en del saker. Nya tänder i större delen av övervåningen, exempelvis, tack vare en man i en gångtunnel och hans ovarsamma aktiviteter. Och vid 53 års ålder; typisk gubbjävel-status alltså, underrättades jag också om att jag har en syster. Och det var ju, så att säga, både lätt omtumlande och rejält överraskande. Jag har en minst sagt trasslig släkthistoria och för att nu inte dra ut den allt för långt här och nu, kan det räcka med att berätta att min käre far råkade "glömma bort" att nämna för min mor att han redan var gift och hade en tolvårig dotter, vid tidpunkten för min födelse. Därmed kan man säga att käre far för gott försvann ut ur mitt liv. Och jag saknade honom, typ, inte alls. Visste inte om han var i livet eller död. Visste inte ens hur han såg ut. Brydde mig inte. Långt senare har jag tagit del av korrespondens mellan Barnavårdsnämnden och honom, där han hela tiden försöker slingra sig från sin skyldighet att betala underhåll. Och inte ett ord någonsin, om att han skulle vilja ha ett fotografi av mig eller något sånt. Han brydde sig inte, han heller. Likaså långt senare gjordes det efterforskningar som visade att han hade dött. I början av 1970-talet. Och efterlämnade en dotter. Fortfarande i livet. Och efter svåra våndor skrev jag tidigare i år ett brev till henne, presenterade mig som "din bror i Luleå" och berättade lite om mig själv samt undrade om hon hade lust att göra detsamma om sig. Och om vår gemensamme far. Och det kom ett brev. Efter bara några få dagar. Som jag öppnade med lätt skakande händer. Ett mycket vänligt brev, där min tolv år äldre syster Gerd registrerade sin stora förvåning över min existens. Ingen hade någonsin talat om något för henne. Det här var första gången hon alls hörde talas om mig. Men nu ska vi förhoppningsvis kunna träffas, någonstans i Stockholm senare under 2008. Blir det så får jag ta med mig en skyddsängel som stöd. Så att man inte tippar omkull, av rena rama sinnesrörelsen. Och systern skickade bilder. På sig själv och sin familj. Jag är numera även morbror. Och så kom det några bilder även på - han som alltså var min far. Plötsligt satt jag och tittade på någon som jag borde känna något för. Pappa. Farsan. Min far. Men - inte direkt så, inte. Instinktivt värjde jag mig från varje försök till likhet oss emellan. Men både vänner och andra släktingar (som var lika ovetande de) hävdar bestämt att sådana likheter finns. Tja, kanske. Men jag vete ändå fan ... Så kan det alltså också verkligen vara här i livet. Vi får väl se vad det i fortsättningen kan följa av detta, onekligen ganska spännande. Jag fick mot slutet av året också gläfsande bandhundsskäll av Herr Artisten Tommy Körberg. Som i ett mejl undrade om jag hade problem med min "provinsiella självbild", efter att jag i min recension av hans konsert på Kulturens hus i Luleå starkt hade kritiserat hans mycket oprofessionella uppträdande, när han ansåg att fotografernas kameror "rasslade" och visade ut dem, efter att ha utfört en gest med handen snittande över halsen. Som en kniv. Det har kommit fram så där 30-40 personer till mig ute på stan och tackat mig för det jag skrev. En del har meddelat sig per mejl också. Det har också kommit, ett fåtal, mejl där det bland annat påpekas att jag borde lära mig av NSD:s kritiker - som valde att inte beröra incidenten med ett enda ord; vilket i sig kan tyckas som anmärkningsvärt men låt vara - hur stor och beundransvärd Tommy Körberg är. Som artist har jag ingen anledning att ifrågasätta honom. Men sitter jag som kritiker och ser hur en pretentiöst dryg diva börjar visa ut fotografer och utföra hotfullt märkliga gester - då lär jag reagera. Alltid. Tommy Körberg tar numera sig själv på alltför stort allvar. Och jag har nu fått nog av honom. Någon mera konsert med honom för min del lär det inte bli. Någonsin. I ett annat sammanhang nyligen skrev jag en del om olika nöjesrelaterade händelser under 2007 och att jag säkert skulle få anledning att återkomma. Eftersom jag nog skulle ha glömt åtskilligt. Just det ja: i sammanhanget "Mest saknade under året" råkade jag missa flera personer, som lämnade oss under året. Författarna Lars Forssell, Norman Mailer, Kurt Vonnegut; operasångaren Luciano Pavarotti, countrysångaren Porter Wagoner, medlemmen i den legendariska 1960-talsgruppen Mamas and The Papas - Denny Doherty; saxofonisten Michael Brecker; den raspröstade sångaren Lee Hazlewood; steel-gitarristen "Sneaky" Pete Kleinow; jazztrummisen Max Roach; countrysångaren Hank Thompson; författaren Ira Levin (Rosemarys baby) och äventyraren Evel Knievel - förtjänar alltså också att kvalificeras bland de "mest saknade under året", de också. Som jag ser. Och TV-serierna Lost och Heroes borde jag ju också ha nämnt. Samt finalen av Sopranos, då hela familjen sitter och äter lökringar på en diner i New Jersey och så blir det - bara svart. Läge för (över)tolkningar? I samma sista avsnitt krossas gangstern och Tony Soprano-fienden Phil Leotardos huvud under ett jeep-hjul, medan den amerikanska flaggan stillsamt vajar i bakgrunden. Även där: läge för (över)tolkningar? Och inför 2008 tar jag i och lovar det följande, samt ska göra allt som står i min makt för att uppfylla det jag skriver om: JAG LOVAR att försöka genomföra en bra resa till New York, för mig själv och dem som betyder mest för mig. Samt även, i mera modest skala, en resa till Stockholm. JAG LOVAR att aldrig sluta upp med att kämpa, för att få ut den ersättning som jag har all rätt till från försäkringsbolagen (jag är bara snäll som inte skriver ut bolagens namn och även deras läkare här). JAG LOVAR att försöka åka till Sundsvall den 24 maj och se samt skriva om och kanske även intervjua Rod Stewart som spelar där då. Trots att han köpt ner sig själv flera gånger under årens lopp - en slitstarkt evig gammal hjälte. JAG LOVAR också att försöka ta mig till Globen i Stockholm den 16 maj och se Robert Plant och Alison Krauss där, de som gjorde årets bästa skiva - Raising Sand. OCH JAG LOVAR också att bara jobba lagom mycket, se så många filmer och TV-program, läsa så många böcker och tidningar, lyssna på så många live-konserter och skivor som jag bara klarar av, umgås ofta med de bästa vännerna, ha så många trevliga fester och ha det så gott som det bara är rimligtvis möjligt att - så ofta som möjligt - ha det. Det är mina löften inför 2008. Katten Malin lovar ingenting. Alls. Utom att strävsamt försöka fortsätta att vara The Coolest Cat of Them All. Men Äventyret fortsätter och nu utbringas till sist: ETT GOTT SLUT PÅ ´07 OCH ETT GOTT NYTT ´08! Och var nu väldigt måttfulla och aktsamma men alla raketer, fyrverkerier och smällare i kväll (de senare: helst inte alls)!. Tänk på alla djur-kompisar som skräms halvt ihjäl av alla onödiga smällar och detonationer. Gör det!

Krönika: Rolf Nilséns 2007

Rolf Nilsén erinrar sig händelser från 2007 och en del löften avläggs inför 2008.