Trycka på datorknappen, kolla e-posten, varje morgon samma procedur, irriterat blockera erbjudanden om armbandsur, vissa diamantprydda. Det kallas spam. Tjugonio på en vecka plus ett om Viagra och ett om en julbibel av choklad. Inuti mitt huvud växer en bild av en köpare. En enda. Med tjugonio klockor på armen ropande ge mig mer, skicka mig fler! En av mina farbröder åkte runt i byarna och sålde klockor i alla prislägen. Han fick fika och en pratstund där han klev in. Bilderna framkallas, barndomens mänskor kliver in genom dörren, sträcker ut sig i en soffa eller slår sig ner. Männen vid köksbordet, knackande på sina pipor. Diskuterande, berättande historier. Medan kvinnorna rör sig in och ut, dukar fram och dukar av, diskar, plockar. I veckan föll min kamera mot golvet. Nä, Minolta tillverkar inte längre analoga, fick jag veta. Babyflickan studsar i hoppgungan och farmor utan kamera. Köpa digital? Nja, etta nolla, etta nolla, det låter platt. På väg hem från ett roligt uppdrag satt jag och sjöng. Innan var det fritid och eftermiddag i Haparanda. Och jo, visst blev det att följa pilarna två och en halv timme genom IKEA-landskapet. En ny liten kastrull i stället för den som brändes, ett par små skålar i stället för de kantstötta plus en äppelurkärnare och en potatisskalare behövdes. Hundrafemtio så där, tänkte jag mig. Niohundrafemtiosex, sa flickan i kassan. Efter kvällen på biblioteket, klart man kände för att sjunga men i mörkret längs E4:n på med bilradion och där kom ett lagförslag som fick sången att tystna. Privatpersoner ska kunna leja städare och andra tjänare svart helt legalt. Upp till tiotusen var per år direkt i handen, sedan vidare till nästa. Och när handen blir tom? Ingen a-kassa, ingen sjukpenning. Och pension? För vad? Bilden av mannen med tjugonio klockor på armen (vissa diamantprydda) dyker upp igen, ge mig mer, jag vill ha fler! Och nu är han inte ensam. De är ett helt gäng.
