Jag hinner in till lokalen just när samtalet med Kaija Saariaho, festivalens composer in residence drar igång. Jag hör henne säga hur hon tänker musiken i form av texturer (knottrig eller slät yta?), flöde (anspänning eller avspänning?) och komplexitet, snarare än specifika toner. Den 61-åriga damen berättar vidare om hur ett litet avsnitt er en film eller bok kan öppna världar till sitt skaparkosmos, och hur hon upplever att stråkinstrumenten alltid passat hennes natur, medan hon fått kämpa med att hitta sitt uttryck för till exempel pianot.
Jag sitter och lyssnar hänfört, det finns något mäktigt att att ta del av en människas tankar kring att hitta sitt eget uttryck, sitt eget jag. Jag inser att den vi är, skapar en bestämd riktning. Kaijas musik är en avspegling av den hon är, den skulle inte kunna vara annorlunda.
NEO erbjöd ett axplock av olika kammarmusikaliska verk som Kaija Saariaho komponerat under årens lopp. När jag hör hennes musik associerar jag till olika naturföreteelser, jag kan tänka på ett lövverk som skiftar i färg och lyster allt eftersom solen belyser det på olika sätt. Musiken är ofta ”luftig”, snarare en porös gräsmatta än ett massivt berg. Dessa associationer når hon genom ständig variation av klang, tonlängd, tonhöjd och dynamik. Och ja, jag kan verkligen förstå att stråkinstrumenten är hennes favorit. De förkroppsligar hennes vision om hur musik ska låta. Följdaktligen fick vi också höra två verk skrivna för ett solostråkinstrument; Vent Nocturne för solo viola och Nocturne för solo violin. Båda två är verk i det finstämda formatet, Nocturne antyder att det rör sig om musik till kvällen, för ro och eftertanke. Stycket för solo viola spelas till elektronikbakgrund, tonsättaren likställer vind och andedräkt och låter dessa ljud tvinna om varandra på ett subtilt och mycket vackert sätt.
Sedan kommer två verk där piano finns med; Je sens un deuxième coeur för piano, viola och cello och Serenatas för piano, cello och slagverk. Och ja, jag kan återigen förstå henne. Hur sjutton ska man komponera för instrument som inte kan ändra tonhöjden sedan man slagit an den, inte ändra klangen, ja inte ens ändra tonstyrkan? När dessa värden är viktiga blir pianot problematiskt. Men hon hittar en väg ut, med hjälp av repeterade toner och pedal, samt anslag med naglarna direkt på strängarna lyckas hon skapa en klangvärld som harmonierar med övriga instrument. Återigen överlag satser med intim karaktär, men här även perioder av mer hetsig natur, nästan som samtal mellan instrumenten.
Att ta del av en människas kompositioner är att lära känna henne på djupet. Jag inser att jag skulle inte ha problem med pianot, snarare med stråkarna. Men det jag fått uppleva här har gjort mig rikare.