Efter att ha spenderad större delarna av veckans kvällar med att lyssna igenom Per Ödbergs svängiga skivdebut Home har tankarna cirkulerat i mitt huvud angående releasekonserten. Jag gillade skivan skarpt. Mycket tack vare att den var väldigt varierad och till stor del väldigt downtempo, vilket jag uppskattar. Den fråga som jag ändå fastnade på var ändå: Kommer Per Ödbergs Kvartett låta lika bra live?
Konserten inleddes med ett nummer vid namn All the things you are och trots låtens lite otighta intro var låten en perfekt inledning av vad som skulle erbjudas under kvällen.
Låtlistan under spelningen var lika varierad som på skivan. Från svängigt till bebop till mer lågmäld downtempo jazz. Det var en väl granskad låtlista som utfördes riktigt väl av kvartetten.En av låtarna under spelningen som inte dök upp på skivan var en tolkning av Steve Swallows Falling Skies som utfördes av en ensam Per Ödberg. Det var ett otroligt stämningsfullt nummer som fick hela rummet att gunga.
Trots att de fick något solon var så kändes det som att trummisen Christian Sundeqvist och basisten Arne Hagström endast lade en grund för Per och Dan att stå på. Sedan spenderades majoriteten av låtarnas tid med att skicka solon fram och tillbaka mellan Per och Dan. Trots att det lät riktigt bra så saknade jag ändå ett riktigt ordentligt och utstickande solo från Christian och Arne.
En av mina favoriter från skivan är låten ströbiffar. En kanske lite underlig titel, men ack så bra låt. Det är den låten på skivan som har de bästa sticken av samtliga medlemmar i kvartetten. Den låten spelades under konsertenss andra akt och den överträffade alla mina förväntningar. Det var en betydligt mer dymisk version där både Dan och Per lekte med ljudbilden. Lika dynamisk och överträffande var också live-versionen av skivans titelspår, Home.
För att sammanfatta spelningen så skulle jag säga att den var dynamisk och svängig. Det var en riktigt bra variation bland låtarna och live-versionerna av debutplattans låtar var riktigt väl utförda, samt att de diverse jazz-standarderna kändes relevanta i sammanhanget. För övrigt så briljerade Dan Johansson som vanligt och trots en smärre nervös inledning så blev Per Ödberg mer och mer varm i kläderna under spelningens gång och lyckades ge publiken en riktigt bra show.