Länets enda kvinnliga sotare

Den uppmärksamme har kanske sett henne någonstans på ett hustak i Luleå. Med arbetsredskapen töjer, krejs, lod och lina över axeln och en svart kurpis, sotarmössa, nedtryckt över det flammande röda håret. De olika namnen kommer från sotarskråets egna och mycket gamla språk, knoparmoj. Sedan i början av juni är Bodentjejen Elin Öhlund anställd som sotarlärling hos sotarmästare Robert Bergman. Och hon trivs som fisken i vattnet. - Det är lite svårt att komma på att man vill bli sotare, det gäller att ha lite fantasi, säger Elin Öhlund och skrattar. Hon är en av ett tiotal kvinnliga sotare i landet och den enda i Norrbotten. Svårt hitta rätt storlek Kuriren träffar Elin Öhlund och Robert Bergman utanför en lägenhetslänga i bostadsrättsföreningen Gåsen i Luleå. Elin plockar fram sina arbetsredskap ur bilens bagageutrymme och drar på sig ett par handskar. De är något för stora och hon drar åt kardborrebandet ordentligt. - Här ser ni en nackdel med att vara tjej och sotare. Det är svårt att hitta rätt storlek på kläderna. Men det håller på att bli bättre, vi blir fler och fler kvinnor inom de mansdominerade yrkena. Det är högt upp till taket i den fastighet vi ska upp i. Men Elin Öhlund är van vid att balansera på höga höjder, ett av hennes fritidsintressen är bergsklättring. Efter att ha jobbat som personlig assistent och som telefonförsäljare var hon under en period arbetssökande. Hon såg en annons om att Robert Bergman sökte folk. I två månader gjorde hon praktik hos en sotare i hemstaden Boden. Bälte med riksvapnet Efter 15 veckors utbildning vid Norrbottens lärlingsprogram fick hon anställning som lärling vid Luleås sotningsdistrikt. Om tre år är lärlingstiden slut och efter 20 veckors avslutande utbildning vid Räddningsverkets skola i Rosersberg kan Elin Öhlund söka gesällbrev. Då får hon byta ut lärlingsbältet mot ett som bär det svenska riksvapnet. Även guldknapparna på sotarjackan bär vapnet och det har en alldeles speciell historia, påpekar Robert Bergman. - Det finns en sägen om att en slottspojke på drottning Kristinas tid fastnade i en skorsten. Då kallade man på en sotarmästare som kom och räddade honom. Därför belönade drottning Kristina sotarskrået med att sotarna fick ha riksvapnet på bältet. Klassiskt hantverksyrke Sotaryrket har mycket gamla anor och själva sotningen sker i princip på samma sätt som för 500 år sedan. Däremot utvecklas tekniken hela tiden när det gäller pannorna. Robert Bergman konstaterar att sotaryrket, liksom många andra hantverksyrken, är på väg att försvinna. Föryngringen i branschen är inget vidare och han skulle önska att fler unga upptäckte fördelarna med sotaryrket. - Det är väldigt få som vill bli sotare. Men det är inget fel på det här yrket och det är bra betalt, säger Robert Bergman. Pojkvännen också sotare Elin Öhlund har bara fått positiva reaktioner på sitt yrkesval, både från de människor vars skorstenar hon sotar och från familj och vänner. - De tycker att det är jättecoolt. Hon har också inspirerat pojkvännen Jonas till att välja samma yrkesbana. Även han arbetar numera hos Robert Bergman, men de tillhör olika arbetslag. - När jag praktiserade i Boden tyckte han att det såg så kul ut. Två sotare i samma familj alltså. Man kan tänka sig att det går åt en hel del varmvatten innan de skrubbat sig rena efter en arbetsdag. Soten fastnar Robert Bergman bekräftar att den klassiska bilden av en sotare som bara är vit runt ögonen och i övrigt alldeles sotsvart faktiskt är alldeles sann fortfarande. - Jag blir aldrig ren om händerna förrän efter semestern. Jag blev upplärd av en gammelsotare som inte tyckte att man skulle använda handskar. Jag sotade utan handskar i flera år, men nu säger jag till mina lärlingar att de måste vara noga med att använda handskar och andningsskydd. Det ska man ha. - Vi har ju medel som vi rengör oss med, inflikar Elin Öhlund. Ett litet problem för henne är att hon inte dricker kaffe. Ibland blir hon erbjuden flera koppar om dagen av de villaägare hon besöker. För många äldre är sotarbesöket en extra social stimulans i vardagen. - Många gamla människor ute i byarna viger hela dagen åt sotaren och har gjort i ordning kaffe och mackor redan tidigt på morgonen, säger Robert Bergman och skrattar. Bättre stämning Han berättar att atmosfären i fikarummet på jobbet har blivit betydligt trevligare sedan Elin Öhlund började sin anställning. Hon är den enda kvinnan på arbetsplatsen, men hon tycker själv att det fungerar alldeles utmärkt. Robert Bergman bekräftar att sotaryrket visserligen kan vara tungt rent fysiskt, men Elin tycker sällan att det är några problem. - Husägare ska ju ha stegar färdigt uppställda, men en del förmår inte att ställa upp dem själva. Är det gamla järnstegar kan det bli tungt, men det brukar alltid gå att lösa, säger Elin Öhlund Vid sidan av att sota skorstenar rengör sotarna även ventilationssystem. Vintertid blir det ofta skarpa temperaturväxlingar, från att att ha stått utomhus i 30 graders kyla på ett hustak kan sotaren i nästa stund befinna sig inne i ett pannrum som är 30 grader varmt. Men Elin Öhlund gillar variationerna i yrket. - Om inte annat blir man vältränad. Man känner sig nyttig när man är ute och rör på sig hela dagarna.

Länets enda kvinnliga sotare

Elin Öhlund, 22, är inte rädd för att bli smutsig under naglarna. Faktum är att hon ofta är alldeles sotig i hela ansiktet efter arbetsdagens slut. Elin är nämligen länets enda kvinnliga sotarlärling. - Jag bestämde mig för att testa och det är helt kanon, säger hon.

Elin Öhlund, 22, är inte rädd för att bli smutsig under naglarna. Faktum är att hon ofta är alldeles sotig i hela ansiktet efter arbetsdagens slut. Elin är nämligen länets enda kvinnliga sotarlärling.
- Jag bestämde mig för att testa och det är helt kanon, säger hon.