Annika Johansdotter har stöd av Norrbottens museum i sin kamp för huset på Köpmangatan 65. Museet motsatte sig även rivningsloven för de två gårdshusen, både det på Köpmangatan och på granngården. Men ingen lyssnade, trots att hustypen är utrotningshotad i Luleå.
- Ser man på en stadskarta från 50-60 år tillbaka så kunde man räkna in många gårdshus i centrum. Men ett efter ett har de försvunnit, nu finns det ytterst få kvar och man är på väg att riva bort de sista, säger Jenny Westlund, byggnadsantikvarie.
Hon beskriver hur kommunen låter husen rivas ett efter ett. Besluten kan vara rimliga i varje enskilt fall men ingen tar något övergripande ansvar. Och plötsligt är Luleå en kulturmiljö fattigare och berövad en del av sin historia. Motivet är oftast att skapa plats för något nytt.
- Det kommer alltid att vara ett högt etableringstryck på centrum. Men det är kommunens ansvar att värna sina kulturmiljöer, säger Jenny Westlund.
De berättar om det typiska för dessa stadsgårdar som var mycket vanliga förr i hela landet.
- Gårdshus och gatuhus hänger ihop som kulturmiljö. De hade olika funktioner men husen bildade en enhet. Det är en markör över vår historia som bör bevaras, säger Olle Mattsson.
Museet ogillar att fastighetsägare som Galären tillåts låta gamla fastigheter förfalla.
- Det är tråkigt att man underlåter att underhålla och sedan belönas med ett rivningslov, säger Jenny Westlund.
De två berättar att vi har mycket att lära av de gamla gårdsmiljöerna, inte bara kulturhistoriskt utan även när det gäller byggteknik, materiallära och socialt liv. Och de anser inte att husen är så nedgångna att de måste rivas.
- Det är berikande för staden att låta gammalt och nytt få samsas om utrymmet, säger Westlund.
Men i dag finns bara "fragment" kvar av gamla Luleå och det hotar Luleås attraktionskraft som bostadsort.
- Vill vi ha en attraktiv stad som är spännande och intressant att bo i så får inte miljön vara för likriktad. Det är ju naturvärden och kulturvärden som förstärker attraktionen för Luleå. Bostäder ser likadana ut överallt så det är miljöerna runt omkring som avgör, säger Olle Mattsson.
De känner sig dock i underläge i kampen, länsmuseet har ingen formell makt och kan inte sätta kraft bakom sina ord.
- Vi är bara rådgivande, säger Mattsson.