Lilian sitter utanför Coop pÄ Storgatan, hon försöker samla ihop de pengar hon lÄnat för att kunna ta hand om sina barnbarn i RumÀnien.
Onsdagsförmiddagen Àr dimmig och rÄ. Utanför Coop pÄ Storgatan i LuleÄ sitter Lilian i en stol och hÀlsar pÄ förbipasserande. Framför sig har hon en pappersmugg i vilken hon hoppas de som promenerar förbi ska skÀnka en slant. Men för tillfÀllet Àr koppen tom.
â Jag mĂ„ste stanna kvar och spara ihop alla pengar, men det blir inte sĂ„ mycket, förklarar hon och hĂ„ller upp pappmuggen för att visa den.
Lilians make, Johan, sitter ocksÄ vid en butik en bit ifrÄn, tillsammans försöker de samla ihop pengar för att stötta sina barnbarn i RumÀnien och samtidigt ha mat pÄ bordet.
â Jag mĂ„ste ta hand om dem. DĂ€rför har jag lĂ„nat pengar för att ta mig till Sverige för att kunna stödja mina barnbarn, jag bara mĂ„ste fĂ„ ihop pengar.
För sju Är sedan kom Lilian till Sverige för första gÄngen och har alltid lyckats lösa boende. Men sedan tvÄ veckor tillbaka finns hon och hennes man Johan i LuleÄ och har ingenstans att bo.
â Tidigare har vi haft plats pĂ„ hĂ€rbĂ€rget, men för ett Ă„r sedan hĂ€nde nĂ„got och nu Ă€r det stĂ€ngt och vi har jĂ€ttesvĂ„rt att hitta plats att sova. Vi vet inte vad vi ska ta oss till, förklarar Lilian.
Har ni nÄgonstans ni kan vÀnda er för att fÄ hjÀlp?
â Nej. Det finns ingen plats för oss. Vi försöka hitta plats pĂ„ toaletter eller bussstationen dĂ€r vi kan vara, men vi blir bortforslade och fĂ„r höra frĂ„n vakter eller polisen att vi behöver gĂ„. Den enda platsen dĂ€r vi har fĂ„tt hjĂ€lp har varit kyrkan, berĂ€ttar Lilian medan tĂ„rar faller nedför hennes kinder.
"Tidigare har vi haft plats pÄ hÀrbÀrget, men för ett Är sedan hÀnde nÄgot och nu Àr det stÀngt. Vi vet inte vad vi ska ta oss till" förklarar Lilian.
â Jag och min man Ă€r bĂ„da förkylda, har ont och hostar.
Klimatet i Norrbotten Àr hÄrt under vintrarna och om nÀtterna Àr behovet av vÀrme extra högt. Om nÀtterna Àr det svÄrt nÀr de allmÀnna platserna Àr lÄsta, men under morgontimmarna kan paret hitta en stunds vÀrme.
â PĂ„ morgonen klockan fem öppnar centralen, dĂ„ kan vi sĂ€tta oss dĂ€r och vĂ€rma oss tills dess att vi blir utkastade av polis eller vĂ€ktare, förklarar Lilian.
Lilian blÄser pÄ sina fingrar och visar att hon inte har nÄgra vantar innan hon stoppar in hÀnderna i jackfickorna för att vÀrma dem.
Meta Wiborgh förklarar att LuleÄ kommun endast ger boende till de som pÄ nÄgot sÀtt Àr skrivna i kommunen.
Fram till februari 2021 fanns möjligheten för hemlösa att sova pÄ NatthÀrbÀrge i LuleÄ, en ideell förening som bildades 2017, men efter tre och en halv vintersÀsong fick hÀrbÀrget stÀnga ned och pÄ hemsidan hÀnvisar föreningen till socialtjÀnsten.
Meta Wiborgh berÀttar att hon, tillsammans med Lilian och Johan, varit i kontakt med socialförvaltningen i LuleÄ kommun och berÀttat om situationen. Men de har fÄtt beskedet att det inte finns plats för Lilian och Johan, samt att platserna endast Àr avsedda för de som Àr skrivna i LuleÄ.
â Det Ă€r ju inte riktigt sĂ„ det ser ut enligt socialtjĂ€nstlagen, dĂ€r stĂ„r det att om man vistas i en kommun sĂ„ ska man fĂ„ hjĂ€lp, förklarar Meta Wiborgh.
Meta Wiborgh tycker grundtanken â att ingen ska vara hemlös i LuleĂ„ â Ă€r mycket god men att det riktar in sig pĂ„ att enbart ge stöd Ă„t LuleĂ„bor, vilket gör att personer som Lilian och Johan faller mellan stolarna.
â Första kvĂ€llen vi trĂ€ffade dem försökte vi ringa till socialjouren, men vi fick bara höra att vi kunde Ă„terkomma nĂ€sta dag och dĂ€refter fick vi kalla handen. Det Ă€r helt absurt att tvĂ„ mĂ€nniskor som Ă€r sjuka inte har nĂ„gon plats att sova.