Lite hjälp och fixa själva....

Det var bara några veckor kvar av graviditeten när Anna Hedström fick hem ett reklammejl från Libero. Man efterlyste berättelser och dikter från gravida kvinnor. Anna som alltid gillat att skriva, både för byrålådan och på nätet, diktade snabbt ihop ett rim ”en grötvers, haha” och glömde sedan bort alltihop. Tills hon för ett par veckor sedan fick ett nytt mejl med beskedet att hennes bidrag skulle publiceras i boken Alla väntar barn.
– Jag hade hunnit få min bebis och hade tankarna på annat håll, men visst känns det kul att mitt bidrag kom med, säger Anna och berättar att hon så nyligt som för några år sedan tvivlade på att hon alls skulle få chansen att uppleva gravidkrämpor. Hon och maken Jens hade nämligen försökt bli med barn i tre års tid innan Annas kvinnodoktor rekommenderade henne och Jens att fundera på adoption eller IVF.
Anna och Jens bestämde sig för att ge naturen ännu en chans. De skulle försöka slappna av och bli med barn under sommaren, de hade ju fått tipset från så många olika håll. ”Bara slappna av – skaffa en hund! – så löser det sig.”
– Bullshit! Det finns inga belägg för att man blir gravid lättare för att man plötsligt bestämmer sig för att adoptera, eller släpper barnfrågan helt.
Testade sig varje dag
Nä, inte blev Anna och Jens gravida för att de slappnade av under sommaren. I september knackade Anna istället på hos gyndoktorn igen och bad om en remiss för provrörsbefruktning. De köpte ett
trepack och slantade upp 40.000 kronor ur egen ficka. Eftersom kön då var fem år lång och man inte fick stå i den om man hann fylla 35 under väntetidens gång, fanns det inga andra val.
Ett lååångt år, fullt av hormonsprutor, äggplockning, ägginsättning, tempkurvor och g-test, väntade.
– Efter första försöket köpte jag ett graviditetstest flera dagar innan en graviditet ens är möjlig att mäta. Jag testade mig varje dag och höll fullständigt på att ruinera mig på kuppen, säger Anna och skrattar, trots att det där året i själva verket var ett riktigt skitår på många sätt.
Kroppen slog bakut när hormonnivåerna inför varje försök först skulle pressas i botten. Sedan fick spruträdda Anna ge sig själv follikelstimulerande sprutor flera dagar i rad innan det var dags för äggplockning och karusellen var igång. Samtidigt som det var en pressande period så fanns det förstås också glädje och förväntan med i bilden.
Vågade inte testa för tidigt
– Inför varje nytt försök tändes hoppet. Men vid tredje och sista försöket vågade jag inte testa mig alltför tidigt. Jag var så rädd att få ännu ett negativt besked. Inte kunde jag kolla tempkurvan heller eftersom jag åkte på världens influensa med feber i samma veva som det var dags att testa.
Anna berättar hur rädd hon blev för att hennes förhöjda kroppstemperatur skulle sabba en eventuell graviditet och därför la sig framför den öppna balkongdörren för att kyla ner sig.
– Vilket förstås bara resulterade i att jag fick en rejäl luftrörskatarr också.
Anna skakar på huvudet och undrar om hon ens borde berätta om alla tokerier.
Trots influensa, luftrörskatarr, penicillinkur och annat elände så visade det sig att det tredje provrörsförsöket hade lyckats. En bebis var på G! Och Anna förvandlades till en helig madonna.
– Allt var så fantastiskt, jag gick nästan omkring som Santa Lucia i nio
månader. Jag var den heliga modern.
Gravidkrämpor? Nä, sånt fanns inte. I alla fall var det heliga moderskapet så mycket större.
Emmy föddes en vecka före beräknat datum och småbarnlivet tog fart. Anna säger skämtsamt att Emmy är hennes Gucci-bebis, hon var dyr att tillverka.
Kvar i frysen på IVF-avdelningen låg sex embryon, sex möjliga framtida syskon. Men några funderingar på nya försök fanns inte hos varken Anna eller Jens. I alla fall inte på väldigt länge. Nu skulle de bara njuta av föräldraskapet. Trodde de.
– En dag upptäckte jag att mensen var försenad. Emmy var bara ett och ett halvt och visst kunde det vara så att mensen strulade efter amningen ... Men jag var gravid! På sängkammarvis! Vi hade gjort en Ikeabebis, en som vi plockat ihop alldeles själva. Haha.
När uppståndelsen och chocken lagt sig kom gravidkrämporna. Självklart var det underbart att vänta barn, ett nytt mirakel var på väg. Men den här gången var det rätt jobbigt att vara tung, otymplig, illamående och samtidigt ta hand om ett barn. Anna tillät sig att känna efter och det var i den vevan hon skrev sin
Höggravidvers. Den som nu gör henne till medförfattare av boken Alla väntar barn.
Några veckor innan boken lämnade tryckeriet föddes Johan Linus Emanuel Hedström. 2.815 gram tung och 47 centimeter lång.
Grabben som inte bara är den direkta orsaken till versens tillkomst, utan som också gjort Anna och Jens Hedström till lyckliga tvåbarnsföräldrar.