Härom söndagen satte jag nytt personbästa, om det nu är rätt uttryck. Nytt personligt rekord i sen frukost var det i alla fall, klockan var kvart över ett när jag fyllde min första tekopp.
Orsaken var givetvis att jag sov väldigt länge, så länge att jag missade Lunchekot. Jag sussade så långt in på dagen att frukost inte är rätt namn på min måltid efter uppvaknandet. En brunch var det ju inte heller. Vad sägs om middagsmål, ett bra namn som dock redan är upptaget.
Middag är det ju mitt på dagen, vid tolv-ett om vi ska vara petiga. Men då äter vi lunch numera. Eller frukost, som i mitt fall denna söndag. Middag kommer senare. I dag måste vi ta oss genom eftermiddagen före middagen, lite förvirrande för oss som tycker att ord står för något.
Nåväl, min sömn föregicks av ett sent sänggående, vid halv fyra på morgonen. Det berodde i sin tur på samvaro med goda vänner, med allt vad det medför. Sånt händer ju titt som tätt men aldrig har jag tidigare vaknat på fel sida om middagen – det var en ny och främmande känsla. Och varken samvaron (med allt vad den medför) eller min sena träff med John Blund förklarar detta.
Ljuset då, eller snarare då bristen på. Tja, det spelar säkert in, likväl som en ovanligt slitsam höst. Blir inte höstarna allt jobbigare? Särskilt de år man i slutet av maj säger: ”nu ska jag ta det lugnt i sommar, inte jobba så mycket utan ta vara på min fritid”. Då vet man att det är kört, nya rekord i brist på fri tid kommer att sättas. Och i sen frukost, så småningom.
Mycket jobb, många plikter och en ovanligt surmulen höst kan sammantaget ha orsakat ett missat Luncheko denna söndag – bättre ursäkt hittar jag inte.
Men det är inte så att jag klagar, det handlar snarare om förvåning. För om livet är arbetsamt så får man se till att ladda när tillfälle ges. Så att man kan skina året om. Eller åtminstone ge sken av det. Tillfällen och metoder för laddning förändras med tiden. Dragningskraften av stadens lockelser har avtagit och jag byter ofta asfalt och neon mot torvor och stjärnljus. Vågskvalp och forsbrus vinner på bekostnad av buller och stim. En fullmåne ger bättre nattsikt än gatlyktor, om inget artificiellt ljus stör. Stjärnhimlen framträder också på ett helt annat sätt utanför tätorten där himlen ofta döljs av elljus.
Jag har förmånen att då och då vistas i Ekfors-land och beklagar närmast att gatljusen åter är tända där.
Rätt mörker är en ljuspunkt i tillvaron. Det medför sänkt tempo, dämpat ljud och långsamma rörelser. Det är arbetsplatsen som är starkt upplyst – ljus är arbete, mörker är vila.
Se bara hur alla våra sommarbesökare sliter, de jobbar uret runt och tar vara på alla ljusa timmar vår värld kan erbjuda. Bygga bo, ruva ägg och mata ungar tills de klarar sig själva, allt på några futtiga veckor. Men tiden fördubblas tack vare ljuset, en förutsättning för att de lyckas.
När vi levde av och nära jorden gjorde vi på samma sätt, slet hårt i långa pass när ljuset härskade. När mörkret tog över sjönk tempot I dag gör vi tvärtom – latar oss när naturen brusar i ljus och värme men vi arbetar i den mörka kylan, då allt övrigt stannar upp. Vi skapar vår egen rytm, på tvärs med den biologiska.
Uret rutar vår tillvaro utan hänsyn till dygnets och årets växlingar. Urtid är nutid, årstid är dåtid.