Värnplikten är avskaffad, beslutet är fattat och bara att acceptera. Stora krig med massinsatser av soldater som måltavlor för kulor och granater är inte inne längre.
Men har beslutsfattarna verkligen tänkt igenom alla konsekvenser av beslutet? Inser de till fullo den inverkan detta får för svenskt socialt liv, för manlig gemenskap och samvaro.
Vad ska nu karlar tala om? Framtida mansgenerationer berövas en gemensam erfarenhet som utgör en aldrig sinande källa av samtalsämnen. Allt som behövs är frågan ”Var gjorde du lumpen?” så är kvällen räddad. Det finns inte en svensk man som inte har något förhållande till värnplikten, oavsett han fullgjort den eller inte.
Jag har en kompis som vägrade, inte enbart för att han var pacifist utan även för att det var dåligt betalt – fem kronor om dagen. Han hade redan jobb och egen bostad. ”Varför ska jag jobba gratis åt Försvaret, om de betalar mig den lön jag redan har kan jag tänka mig vapenfri tjänst”, sa han.
Sällan, sa Försvaret och så var den bataljen igång. För att göra en en lång historia kort så slutade den med poängseger för min kompis, han fick nåd strax innan sin andra fängelsevistelse.
Han har alltså inte gjort värnplikten men har massor av lumparminnen ändå. Så fort det snackas lumpen har han sina historier om polishämtning, rymningar, rättegångar, fängelsestraff och nådeansökningar att ta till.
Lumparhistorier har alltså alla. Och de har en sak gemensamt, berättaren segrar alltid över dumma befäl, taskiga militärpoliser och illvilliga militärläkare. Priset är oftast tillfällen att festa och lata sig eller lättsam tjänstgöring.
Min egen erfarenhet av värnplikten är är från första halvan av 70-talet och präglades då av hur otidsenlig den var. Frågan är om Försvaret någonsin marscherat så i otakt med sina rekryter som just då. Det gick inte att ta det hela på allvar. En vanlig uppställning med inspektion innebar en så absurd situation för Monty Python-generationen att vårt fnitter överröstade de mest högröstade befälens vrål.
Att krig var farligt fick man ingen insikt om, däremot stod det klart att det var obekvämt. Och därmed gick allt ut på att göra tillvaron mer behaglig. Det innebar att allt som hade med packning, marsch, snöpuls och gropgrävande att göra skulle undvikas. Befäl undveks också, och det gick bra – kamouflage lärde man sig snabbt.
Jag har varken förr eller senare lagt ned så mycket tid och kraft på att hålla mig undan från arbete. Om jag lagt all den uppfinningsrikedomen och energin på mina uppgifter i stället hade jag varit en mönstersoldat.
Två gånger ansträngde jag mig. Jag lärde mig morsetelegrafi, kunskapen innebar att jag kunde sitta inne i värmen med min telegrafnyckel medan de andra frös ute i terrängen.
Sedan försökte jag pricka rätt vid våra skjutprov. Goda resultat belönades nämligen med kontanter och medaljer, de senare kastades dock. Men pengarna var välkomna, det borgade en månadslön på 196 kronor för. Med en så usel lön borde vi åtminstone serverats mat på regelbundna tider, men icke.
I dag är allt annorlunda. Hotellrum i stället för dragiga tält och ingen behöver längre gå vakt, det sköter civila vaktbolag. Snuskburken har ersatts av fina tallrikar på krogen.
Inte att undra på att Försvaret har slut på pengar. Och snart även på kollektiva minnen.