Sunita Demirovics familj flydde Kosovokriget i slutet av 1990-talet och kom till TrollhÀttan.
Hon berÀttar att de möttes av fördomar och diskriminering. Bland annat fanns det barn som sa att de inte kunde leka med henne pÄ grund av att hon Àr rom.
â Det Ă€r förĂ€ldrarnas fel som inte lĂ€r ut om alla mĂ€nniskors lika vĂ€rde. Fortfarande hĂ€nder det att jag blir utesluten och kallad saker. SkĂ€llsordet zigenare förkommer.
â DĂ€remot utmĂ€rker jag mig inte pĂ„ samma sĂ€tt som finska romer som bĂ€r kjolar och Ă€r förskonad pĂ„ grund av det, berĂ€ttar Demirovic.
Hon tillhör sjÀlv gruppen nyanlÀnda romer.
2018 flyttade hon till LuleÄ och började studera rÀttsvetenskap pÄ universitetet. Familjen har en stark studietradition.
Först vÄgade hon inte berÀtta att hon var rom, utan var rÀdd att bli utesluten.
â Hon som jag bodde hos vet inte fortfarande. Jag minns att hon pratade om mörkhyade som negrer och jag vĂ„gade dĂ€rför inte sĂ€ga vem jag var.
NÄgot hon Ängrar.
â Ingen ska behöva kĂ€nna sig rĂ€dd och dölja sitt ursprung. Jag berĂ€ttade till slut för studiekamraterna och mĂ„nga tog det positivt. Det gĂ€ller att visa att romer visst kan lyckas. Om vi inte syns i samhĂ€llet - pĂ„ universiteten och i arbetslivet - finns vi inte. Det Ă€r endast dĂ„ stereotyperna kan brytas.
PÄ romernas nationaldag Àr hon i TrollhÀttan.
â Jag ska Ă€ta god mat och lyssna pĂ„ romsk musik. KĂ€nna stolthet.