Kokar palt och bjuder ­vännerna innan de åker iväg till Australien. Tre månader i värsta mörkret, hur tomt kan det bli? Efteråt tar vi kaffe i ­vardagsrummet. - Och till lunch åt jag ­strömmingsflundra, berättar han. - Åka iväg och lämna mig men hoppas ni får kul, säger jag. - Det blir mest jobb. <BR>Det råkar vara en dag när ­maken har namnsdag och ­allhelgona närmar sig. Och här ­sitter vi men var är han? - Den där är jag nöjd med, säger min vän och nickar mot tavlan som hon målade till honom, fast då var han redan borta. Till vänster om hennes ljusa oljemålning hänger en akvarell i dova färger med en liten glimt av himmel ovanför lavafälten. Och till höger ett konstverk i tyg i röda nyanser med ett litet svart spretigt träd i mitten. Vad enkelt allt skulle vara om inte. <BR>Vännerna och jag sitter ­mittemot varandra i sofforna och finns. - Mmm, så gott, säger de om desserten. - Era egna hallon, påpekar jag. Efter en sommar som villigt jobbade över kom en höst som knappt hann fälla sina löv innan ­minusgraderna såg sin chans och kom farande. Den som i detta läge klev ur sin bil vid Södra Hamn fick liksom en chock. Vet inte om jag orkar med en ­vinter till, sa jag till expediten där en mildare sorts roll-on inhandlades. Jodå, sa hon lugnande, flera. <BR>Snödecimetrar har ­sedan dess ramlat ner på de fällda ­björkarna men snart kommer ­sonen och tar dem med sig. Det som vuxit ska så småningom ­värma. - Vilken vacker benjaminfikus du har, säger min vän och blickar mot de stora fönstren. - Fick den av svärdottern när de flyttade. Men jag borde kanske hänga upp vintergardiner. - De där är väl fina. - Fast just ingenting. <BR>Sedan maken försvann har de nästan adopterat mig. - Vi har ett extra sovrum i ­Melbourne, säger han. - Kanske nästa år, svarar jag. En mening som gått i repris ett par gånger, fast den aldrig borde uttalas. Nu är nämligen det enda som man kan vara säker på.
