Den som står med resväskor framför branta, långa och stillastående rulltrappor har inget val, bara kämpa på. I den intill hinner en mörkhyad man strax ifatt. <BR>- May I help you? <BR>- Oh ja, tack! <BR>Hans skor är mycket blanka, hinner jag se, dyr kostym och handbagage i svart, datorväska. I ett huj greppar han min stånkande tyngsta och börjar kånka. <BR>- Tack, tack! Idag behöver du inte träna, säger jag när han äntligen får slippa. <BR><BR>THANK?S, PLEASE, excuse me, I?m sorry, artigt och vänligt även här i Newark, denna stålblänkande jätteflygplats. Och efter kontrollerna (i den sista får man ta av sig skorna) blir det ytterst lugnt. <BR>Tar lunch medan jag väntar och tjejen vid bordet intill bjuder på squash med stark sås som mamman skickat med. Hon är vacker, ung. <BR>- Nu har han fått brevet, killen som jag är kär i, säger hon, vi bor långt ifrån varandra, har setts då och då under sju år men inte en kyss, jag är blyg och han är rädd, blev sårad av en tjej, få se om han svarar annars ger jag upp. <BR>- Du är värd en kille som öppet visar sin förtjusning, råder jag rent spontant.<BR><BR> RESTROOM, står det på en skylt. Vilrum, vilken bra idé.<BR>Öppnar dörren med en dam på, kollar sedan en bredvid. Nähä, här är det alltså toan som är vilrum. Ja, även semestrarna är korta har man hört. <BR><BR>IN I PLANET så fort jag får, blir vi inte fler? Jo, där kommer tre, lugnt strosande. Och sedan ett par till. Så småningom blir det fullt och planet dånar uppåt. <BR>- Han bar min väska, säger jag om hjälten i filmen som visas. <BR>Tjejen intill mig häpnar. <BR>- Han var i varje fall väldigt lik! <BR>När vi tre timmar senare landar i Minneapolis och det låter pling! är det bara jag som har ben som det rycker i. Andra sitter lugnt väntande på sin tur att gå ut.<BR><BR> FEMTON ÅR, som igår. Vi kastar oss om halsen på varandra, skrattar, torkar oss kring ögonen. <BR>- I morgon ska vi ta dig till South Dakota, säger vännerna. <BR>Nittio mil, som om vi skulle kvista iväg till Stockholm över helgen med våra gäster.