Lyhört: Nationaldag

Dansade för mig själv
på nationaldagen, en grekisk hit först och sedan en latinamerikansk, det lät så, radion står
numera på ibland och kroppen kunde inte låta bli och glädjen, ja, kroppen har inte glömt hur man gör och själen hängde med. Fast egentligen hade jag tänkt baka bullar. På eftermiddagen fanns lusten att röra sig kvar och solen stod på och älven var blå, här och där
vajade flaggor intill husen och i en busskur satt två mörka tonårskillar, kanske hade de flyttat hit nyligen. Där kan ni bli sittande länge, tänkte jag. Att jogga så sakta att det inte märks någon större skillnad när man stannar har sina fördelar. Den skulle ha gått, sa den ene medan vi tittade på tabellen. Det är som söndag idag, upplyste jag, gå till andra sidan, det kommer en från det hållet om tio minuter. Tack! sa killarna. Ni vet varför? Ja, ja, nickade de. Ringde en väninna i Stockholm som flyttade till Sverige från USA på sjuttiotalet. Jag tittar på franska öppna mästerskapen i tennis,
berättade hon, och hör du hur
det ekar? Det rustas och datorn är urkopplad. Känner mig så lugn,
inte på åratal har jag haft tid att sitta still hela dagen och titta på franska öppna. Och så tog jag mig sill och färskpotatis och nubbe,
riktigt svenskt, sa hon. Efter samtalet blev det att
cykla till Konsum, jo, det var
öppet, skulle bara ha jäst till baket. Fick syn på sushi. Sällan blir man så behagligt mätt som efter denna
japanska rätt. På kvällen blev det telefon till kompisen i Malå. Det har varit upp och ner hela dan, sa hon, huvudet ner och rumpan upp. Och vi har fått ett nytt gäng flyktingar, de svänger så vackert när de går. Jag minns första omgången, berättar hon, en äldre kvinna hade hört att det var mörkt dit de skulle. Så hon tog med sig en ficklampa. Då är man modig. La på luren och sen var det
tyst igen och huvudet sa att nu
är det kväll, men solen lyste fortfarande in genom fönstren. Hela natten hade det lika gärna kunnat vara dag. Baka? Nä. I morgon kanske.