I huset under stjärnhimlen i favoritbyn finns en liten kille som bor i mitt hjärta. När han har vattkoppor kliar det även på mig men annars leker vi mest. Nu sover han och jag säger hej då till de vuxna som haft roligt på revy och går mot Volvon. Ja, där står den brede och väntar. Tillvaron blev så enkel med en sjufyrtio. Och ung är han, fyller sjutton i år men gör trots detta ungefär som jag vill. Bara att kliva in, vrida om nyckeln och genast blir det fart men vad nu då? Party på instrumentpanelen! Hela raden lyser men den runda ser mer skyldig ut än de andra, alldeles röd. Man kan kliva ut och gå in i huset igen, be sonen om hjälp eller gasa iväg och hoppas på försynen. Snart börjar sista avsnittet om kvinnorna som levt klosterliv i sex veckor. Är nyfiken på hur det går, även om jag inser att de trots kärleken från nunnorna längtar ut. Det är nåt särskilt med en tvåkönad värld. Gasar vidare och tallarna längs vägen rusar förbi i rätt hastighet. Partyt blir inte vildare, snarare tvärtom och den som ägt en gammal Opel blir inte hispig i första taget även om oj-oj-andet har blivit allt mer frekvent. När som helst kan det pysa ut, vet ofta inte varför, det bara kommer och blir liksom moln av det. Oj-oj även dagen därpå när min bilmekaniker visar sig upptagen med andra. Och vad kommer det att kosta? Oj-oj, som när kontokortet försvann. Man griper ett, koncentrerar sig på åt vilket håll som är det rätta utan att i tid inse att själva kortet är fel. Oj-oj, som skomakaren sa när jag lade upp mina skor på disken. Oj-oj, hur ska framtiden gå för våra små? Oj-oj är inga ilskna bokstäver. Inte som de ramsor som fackföreningar får höra när det går upp för folk att den höjda a-kasse-avgiften inte på något sätt kommer dem tillgodo. Ramsor är krut till förändring. Att oja sig däremot, moln på moln till ingen nytta. - Hur gammal fick din man bli? undrade en flicka efter ett skolbesök. - Yngre än vad jag är idag, men jag lever än. - Lyllo dej, sa flickan.
