Lyhört: Titta ut

Ibland blir det bara att sitta och titta ut. Varför krigas det i världen? Varför slår de starka mot de svaga? Varför ska de fattiga betala för de rika? Varför finns det inga pengar nu, när det fanns förr då det inte fanns några? Vart tog de dagar vägen som inte längre är? Vad gör man med sina insikter? Finns några utsikter? Den som tittar ut kan inte undgå fönstren. Den där fläcken, de där små prickarna och känslan av att blicken inte riktigt når ut, det ligger liksom en hinna över.Ibland är det svart, särskilt om kvällarna. Till och med tystnaden mörknar. Men till förmiddagskaffet kan det se riktigt ljust ut över gräset.
Syrener och lärkträd i gult, häggmisplarnas glänsande mörkröda blad, den flammande rönnen som i år inte kom med en endaste klase. Och mellan stenplattorna utanför köksfönstret lyser den blå
förgätmigejen. Som om den skulle behövas.Två hinkar fylls med vatten, i den ena hälls en skvätt t-röd. En svamp, en fönsterskrapa, en trasa. Visserligen är flera fönster vändbara men det är något särskilt med att gå runt huset, ta det ena efter det andra och se hur fort det faktiskt går. Det tar alltid längst tid att gruva sig. Inför en uppgift eller ett jobb. Eller inför ett beslut. För tänk om det blir si och tänk om det blir så, tänk om det inte alls går. Tänk om prickarna eller fläcken består, tänk om det blir värre. Man kan bli fast i sin ruta tills någon öppnar ett fönster.- Får du för lite att göra, ta mina också! ropar en granne när jag passerar runt knuten, bärandes på pall och vattenhinkar. Egentligen är det inte klokt att allt håller. Att hjärtat till exempel, särskilt för en som kommer från en hjärtsläkt. Att händerna och fötterna. Och huvudet. Inga katastrofer idag alltså. Inte på den här gräsplätten.