För två år sedan kom en stor grupp med ensamkommande unga till Norrbotten. De flesta har rötterna i Afghanistan. Några har fått permanent uppehållstillstånd, andra väntar fortfarande på besked från Migrationsverket. Flera har fått beslut om utvisning. I serien Jag vill leva möter vi några av dessa ungdomar i en tillvaro av åldersbedömningar, ångest, väntan och förhoppningar om en framtid i Sverige.
Therése Landin är psykolog och verksamhetschef vid Röda korsets behandlingscenter som har en filial i Luleå. De tar emot personer med flyktingbakgrund som är traumatiserade av tortyr, krig eller flyktupplevelser. Ungefär hälften av deras 150 patienter i Norrbotten är under 25 år och en stor del av dem är ensamkommande ungdomar.
– Vi ser ju att det är svårt för många att få hjälp. Dels utifrån att resurserna är begränsade. Dels för att om de har fyllt 18 år och inte har fått uppehållstillstånd, så har de bara rätt till akut vård som inte kan anstå. Men då har de möjlighet att komma hit, säger hon
Röda korset erbjuder samtalsbehandling och fysioterapi och det spelar ingen roll om man har uppehållstillstånd, är asylsökande eller papperslös. Kön är ungefär två månader.
Vi står inte ut-rörelsen rapporterar om många självmord och självmordsförsök bland ensamkommande, är det något som ni har märkt av?
– Ja, det märker vi av väldigt mycket. Bland våra unga patienter har den absoluta majoriteten självmordstankar. De mår fruktansvärt dåligt och de mår dåligt av så många olika anledningar.
Utöver tidigare trauman känner de en stor oro för framtiden, berättar hon. Ofta kände de sig ganska hoppfulla i början när de kom till Sverige. Men efter hand som tiden går och vänner får avslag, stiger desperationen.
– Just 18-årsdagen är något som flertalet känner stor osäkerhet inför, eftersom de då flyttas från sitt boende och tappar kontakten med sin gode man om de inte har fått uppehållstillstånd innan dess.
Det talas mycket om den jobbiga väntan, är avslag bättre så att man vet vad som ska hända?
– Nej, då kommer det så klart en jättekris och där vet vi att det finns en stor ökad risk för suicidalitet.
Therése Landin känner till flera som har försökt begå självmord, men har ännu inte hört talas om något fullbordat självmordsförsök i länet.
Känner ni att ni kan hjälpa dem?
– Ja, till viss del. Men vi hamnar ju i samma dilemma som alla andra. Vi kan ge stöd, vi kan hjälpa till att hitta strategier att hantera oron, vi kan prata om det som har hänt och jobba med det. Men den grundläggande oron runt asylprocessen eller ett avslag, kan vi inte avhjälpa.
Hur ter sig oron?
– Alla vi möter har väldigt svårt att sova. Man kan inte somna på kvällen och har kanske mardrömmar som man vaknar av på nätterna. Det blir svårt att koncentrera sig i skolan och svårt känna någon mening i någonting man gör.
Många beskriver det som att tankarna på vad som har hänt och oron för framtiden ständigt far runt i huvudet. De blir spända, får mycket huvudvärk och blir i vissa fall väldigt nedstämda, berättar hon.
Hur ser det ut med möjligheten till stöd?
– Det är ju just en sak som jag är bekymrad över, vad som händer för de som fyller 18. Det blir väldigt ensamma. Det finns ockå de som kom till Sverige efter 18 års ålder och aldrig har fått gå i skola.
Therése Landin tycker att ett problem är att man från samhällets sida inte vill ta till sig vad många av de ensamkommande ungdomarna faktiskt har upplevt.
– Om det hade varit svenska ungdomar eller unga vuxna som hade varit med om att se sina vänner drunkna eller se familjemedlemmar dödas – som många av dem faktiskt har gjort – då hade vi dragit på väldigt stort och tänkt att det var något väldigt extremt. Men det är ju lika extremt för de här ungdomarna. Det är viktigt att inte blunda för det.