Sanam Gharaee trodde inte sina ögon när hon läste rubriken. Alexander Rad, mannen som dömdes till livstids fängelse för mordet på 8-åriga sonen Tintin, har fått rätten till lufthålspermission. När hon såg det revs gamla sår upp igen.
– Jag vill inte låta honom påverka mig så mycket, men det blev många tårar när jag såg det där.
Tintins mamma vill förklara hur det här känns från ett brottsoffers perspektiv.
– Jag vet ju hur hans jacka såg ut. Så när jag ser skymten av någon på stan kan jag få jobbiga tankar, att han är där. Då kan jag ändå alltid trygga mig själv att han inte är där, för han är ju inlåst i Kumla. Men efter gårdagen blir det svårare.
Sanam sväljer gråten i halsen innan hon fortsätter.
– För Tintins skull är det här så kränkande. Är han inte mer värd än så? Efter rättegången tänkte jag någonstans att han fick rättslig upprättelse eftersom det blev livstid. Men att redan efter två år få börja känna på friheten? Jag förstår inte varför.
Efter två år i fängelse kan man begära en lufthålspermission och det har den dömde pappan fått, men det är en permission som kommer med särskilda krav, till exempel på vilka områden han får befinna sig. Han får inte på något sätt försöka kontakt brottsoffer, han får inte veta när permissionen ska äga rum och han ska hela tiden omgärdas av personal från Kriminalvården under sin vistelse utanför fängelset.
– Jag trodde inte i mina vildaste fantasier att det skulle kunna ske så snabbt, för han har ju kontaktförbud men har fortsatt skriva till mitt förlag och till andra där han fortfarande försvarar sin handling. Han tycker att han har rätt att bestämma över vem som ska leva och dö och det blir missvisande att inte ta in allt beteende när de beslutar det här. När de gör bedömningen om han får permission verkar det bara göras efter beteendet inne på anstalten, inte något efter hur han fortsätter att påverka mig och många i min närhet även från Kumla.
Nu ser lagar och regler ut som de gör. Men Sanam Gharaee vill se att ett brottsofferperspektiv är något som ska tas i beaktande i framtiden.
Hon hoppas att Lex Tintin-föreningen snart ska få till ett möte med justitieminister Gunnar Strömmer (M). Att utgå mer från brottsoffrens perspektiv innan man godkänner lufthålspermissioner blir ytterligare en sak hon vill ta upp med honom.
– Vi kommer kämpa för att man ska behöva beakta många saker i en sådan här bedömning.
Sanam håller med om att en rehabiliterande fånge som snart ska ut i ett förändrat samhälle kan behöva anpassning. Men hon förstår inte varför en livstidsdömd mördare, som inte fått sitt straff tidsbestämt, ska få permission efter ett par år.
– Hans handlingar senaste tiden visar ju inte heller att han ångrar något han har gjort. Varför tas inte det in i bedömningen? Eller ska det bara bli så att man automatiskt beviljas permission efter två år? Min son ligger under jorden och mördaren ska gå ut och lufta sig för att det är hans mänskliga rättighet?
Sanam Gharaee vet inte när hon nu ska kunna släppa tanken på att hon skulle kunna få se Tintins mördare ute i det fria igen.
– Det handlar inte om det fysiska våldet, han har ju vakter med sig, utan det handlar om det psykiska. Bara att veta att han är där ute, att jag skulle kunna se honom där ute. Endast att jag fick se artikeln om permissionen fick mig att hamna i ett så djupt hål. Jag är tacksam att jag har ett så bra nätverk runtomkring mig, för jag kunde inte vara själv. Kriminalvården förstår inte hur det här påverkar en.