Man blir glad av Pingpong-Kingen

Givetvis borde en recension av Jens Jonssons i Gällivare med omnejd inspelade film Pingpong redan ha publicerats i Kuriren. Men en del trassliga omständigheter har ställt till det för oss; en med kort varsel inställd pressvisning, en helt utsåld reguljär visning och diverse annat smått & gott, så det har inte kunnat ske tidigare än just nu. Men med detta konstaterat är det ju bara att vika omkull sig av respekt och instämma i bedömningen som juryn på Sundance-festivalen borta i USA (där bland annat Quentin Tarantino satt med) höll sig med när de gav Pingpong-Kingen pris. Dessutom är den en direkt sensationell och förstående film om hur det är att växa upp också. Inom den speciella genren kommer man som en jämförelse osökt att tänka på Lasse Hallströms Mitt liv som hund, som den har en hel del likheter med; i tonfall och fundersamt humör. Vi som med allt större gillande följde fjolårets TV-serie Godmorgon alla barn, skriven och regisserad av Jens Jonsson, känner igen mycket av estetiken här från den. -Livet är inte alltid så jäkla demokratiskt, konstaterar vid ett tillfälle huvudpersonen här; han som är Pingpong-Kingen, den knappt tonårige Rille (med stor allvarsamhet framställd av Jerry Johansson) Han är storvuxen och mycket matglad och snäll, men råkar ibland ut för mobbning och får då hjälp av sin betydligt kaxigare lillebror Erik (den inte minst verbalt mycket livfulle Hampus Johansson). Rille hävdar sig (lite väl mycket, han tar snarare över helt och hållet) i pingpong-turneringen på ungdomsgården. Där är han Pingpong-Kingen, om än på sina egna villkor. Och där finns också Anja, som tecknar av honom i lite konstiga situationer. Hemma finns mamma hårfrisörskan, stor och matglad och snäll som han (samt lite slarvig). Pappa är frånvarande mest hela tiden; jobbar som dykare och gillar mycket att lite oberäkneligt kröka till också. Livet är som det är (som sagt: inte alltid så jäkla demokratiskt) och det är tur att det finns Pingpong (enligt Rille ett mycket demokratiskt spel och vem har hört talas om anabola stereoider i samband med det?). Egentligen hade det räckt med att sysselsätta sig med den historien och lagom många utvikningar och associationer till den. Det hade blivit en film laddad med nordligt vardagsvemod och underfundig humor. Det som finns nu är är också mera än godkänt. Men den sidoberättelse med norrländsk glesbygds melodramatik, som smyger sig in i senare delen av filmen känns helt enkelt lite onödigt överlastad. Nåja. I vilket fall som helst är Pingpong-Kingen en vital film som gör en glad och väcker vissa förhoppningar om överlevnadstillståndet för svensk film. Och unge Jerry Johansson, från Jokkmokk, väcker stora förhoppningar även han. Det finns ett liv efter Pingpong-Kingen också. Det hoppas jag att andra filmproducenter och regissörer noterar.

Man blir glad av Pingpong-Kingen

Det här är en i långa - och väsentliga - stycken helt omistlig, underfundigt skruvad och alldeles originellt präglad film, skriver Rolf Nilsén om filmen Pingpongkingen.