Men detta dystra faktum berör honom faktiskt knappast nämnvärt.
Han har ju saker att sysselsätta sig med. Och för övrigt är ju hans nyfikenhet av den helt omättliga sorten, så att han väldigt gärna hade både betraktat och fotograferat amputationen (men det fick han ändå inte).
Närmare bestämt: ungefär en miljon fotografiska negativ; i särskilda lådor inne i sitt mycket välordnade arkiv, i ett av rummen i den trivsamma lägenheten på Malmudden i Luleå.
– Än har jag inte sorterat ens en bråkdel av dem och det ligger fullt med negativ och högar med färdiga bilder i andra rum också, berättar Bert och fyller i med att han ständigt varit noga med att så fort som möjligt efter avslutade jobb sortera och arkivera sina bilder och negativ; till skillnad mot många kolleger som jag skulle kunna nämna (men för säkerhets skull undviker att göra det) vars arkiv i bästa fall skulle kunna beskrivas som kreativa katastrofområden.
Det var Bert och Ullas tre döttrar som för några månader sedan tog tag i projektet att flytta pappans arkiv från en separat lägenhet i närheten till föräldrarnas lägenhet.
– Det var fint gjort. Och själv kunde jag ju inte alls hjälpa till, konstaterar Bert torrt.
66 års kringresande i länet och på många andra platser + lika många års kringsläpande på (från början) mycket otympliga fotoutrustningar innehållande exempelvis stora Speed Graphic-kameror (till nutidens västfickstora digitalkameror) har inte lämnat några alltför offensiva spår hos Bert Persson.
Några anställningspapper som pressfotograf har han aldrig signerat. Han var och är fortfarande den ständige frilansaren. Alldeles självvalt. Det har passat honom bäst och då har det också förblivit så.
Men det är klart att hjärtat ändå bultar lite extra hårt för Expressen. Även om den legendariska kvällstidningen numera befinner sig på ljusårs avstånd från sin klassiska period vilket var 50-talet, 60-talet och 70-talet, då resurserna var i princip obegränsade och tidningens ekonomichef oroligt kom och frågade exempelvis Persson och medföljande reporter om lyxsviten på det hotell som de just hade övernattat på hade varit upptagen?
– Det ansågs som alldeles självklart att vi annars skulle bo i den, säger mannen som en gång anlände med taxi, tillsammans med den så gott som evige reporterkumpanen Palle Abbing till Expressens redaktion i Marieberg utanför Stockholm, och när de steg ur bilen stötte ihop med tidningens legendariskt koleriske nyhetschef Sigge Ågren som nyfiket frågade vart de var på väg?
– Till Tunisien.
Varefter han helt naturligt fullföljde frågan med den troskyldiga undringen:
– Med taxi då?
I och för sig inte. Men annars var det i stort sett ingenting som var omöjligt på den tiden och Expressen svämmade över av bilder, som beskars så raffinerat av bildchefen Gert Engström att det ibland bara var ögonen på en person som kom med i tidningen.
Lite annorlunda prioriteringar gentemot nutiden, som synes. Bert Persson svarade för nästan 60 mittuppslag bara under året 1955.
– Vi föreslog jobb själva och det mesta blev antaget. Carl-Adam Nycop var chefredaktör och prioriterade bilderna; han hade ju också varit redaktör för bildtidningen Se och gillade att göra rejäla dragningar. Det var full fart. Jämt. En gång följde vi ett stycke malm från gruvan i Kiruna ut i världen. Jag tyckte att vi skulle följa det till Detroit när det blev en del av en stor Cadillac, men där backade tidningen.
– Det blev i stället att vi fick hänga med till den tyska industriorten Solingen. Det fick räcka med det.
Mellan 1969 och 1979 hade Bert Persson Nordkalott-tidningen tillsammans med Ebbe Wikberg. Så småningom expanderades företaget till Nordkalott-resor. Bägge oslagbara PR-maskiner för området.
Parallellt fortsatte Bert att jobba som ”vanlig” frilans-fotograf. Den tid som han var ledig och hemma hos familjen under den här perioden kan beräknas i minuter, möjligtvis i sekunder.
– När barnen kom från skolan frågade de om pappa var hemma, berättar Ulla Persson.
– Om svaret blev nej så undrade de i stället: Men Ebbe då?
Bert och Ebbe bodde grannar på Bergnäset och skötte allt jobb med Nordkalott-tidningen hemifrån. Och de orkade. För att de tyckte att det var roligt.
Ebbe Wikberg, som ursprungligen var folkskollärare men även en levnadskonstnär och fullständigt beredd att ständigt ”ta itu med allt möjligt”, och Bert raggade annonser och olika kända skribenter som tillfälliga medarbetare i den färgstarka tidningen.
Bert plåtade och tillsammans reste de omkring och gjorde reportage och intervjuer, fixade storstilade event och arrangemang samt använde sig av sina respektive omfattande kontaktnät, vilket i sin tur betydde åtskilliga representationsmöten och bättre middagar med kungen, statsministern och olika medlemmar av regeringen, landshövding Ragnar Lassinantti, diverse finansfurstar med Wallenberg som efternamn, SAS- och hotellchefer samt andra illustra dignitärer som exempelvis Finlands president Urho Kekkonen (för övrigt och apropå absolut ingenting särskilt så var Bert Persson var medbjuden, närvarande – och tog kort – när Lassinantti och Kekkonen tillsammans vistades i en jaktstuga ute i finska vildmarken, men det som där inträffade är fortfarande strängt hemligstämplat och bilderna därirån har inte alltför många tittat på...).
Det var också musketörerna Persson och Wikberg som ”befriade” diverse dåtida kändisar, företagsledare med flera från sina slipsar eller flugor, när de anlände till Luleå och i stället försåg dem med en Nordkalott-slips.
Det blev sedermera av detta ett helt regelrätt slipsmuseum, som länge förvarades och kunde beskådas av allmänheten på SAS-hotellet i Luleå, men efter ägarbyten och ombyggnader har den unika samlingen nu funnit ett permanent hem hos Norrbottens Minne ute på Björkskatan.
Och tillsammans med (främst) reporterkumpanen Palle Abbing plågade han regelbundet musten ur ett stort antal reportagebilar, för Expressens räkning. Bevakningsområdet handlade om från Sundsvall – och uppåt.
Bert Persson är knappast någon alltför ihärdig nostalgiker, men han har ett skarpt minne och är sällan nödbedd när det gäller frodiga anekdoter eller historier från förr.
– Jag vet ju inte om det precis var så mycket bättre förr, men personligen kan jag ju inte tycka annat än att det åtminstone var roligare förr – när man orkade hur mycket som helst, var helt rörlig och hade riktig film i kamerorna!
– Jag kan intyga att jag inte har haft några alltför många tråkiga och ledsamma dagar i mitt liv och detta trots en stor hjärtoperation, ben-amputation och annat av den sorten.
– Tur, förresten, att man alltid har varit begåvad med en synnerligen tålmodig hustru!
Alldeles särskilt bra har Bert Persson trivts bland renskötande samer i lappmarkerna och reportagen och även böckerna om och bland dessa har också blivit åtskilliga.
Härom året tilldelades Bert Persson Landstingets kulturstipendium Rubus Arcticus hederspris och även om omständigheterna har fört med sig att han tvingats bromsa in en del på sin alltid högt uppdrivna hastighetstakt, så hänger han fortfarande ändå rätt obesvärat med i tillvaron.
Som sagt var: 85 år till sommaren.
Och då vet man ju faktiskt hur det allra mesta egentligen går till.
Eller visst?