Hanne-Karin var i duschen nÀr hon hittade den dÀr "jÀvla knölen". Den visade sig vara Ätta centimeter lÄng. 18 Är har gÄtt sedan behandlingen. Nu ser hon sig sjÀlv som ett positivt exempel med en berÀttelse som kan ge hopp.
Hanne-Karin, 59, fick cancer nÀr hon var 41: "En cancerdiagnos Àr inte en dödsdom"
Ett Är efter sin första mammografiundersökning hittade hon knölen i bröstet. Hanne-Karin Dokken var 41 Är nÀr hon drabbades av bröstcancer. "Det Àr 18 Är sedan jag blev sjuk. Cancer mÄste inte vara detsamma som en dödsdom".
Hanne-Karin Dokken var mitt i livet.
Hon var 41 Är, gift och mamma till Maria, 16 och Jonas, 9. Hon hade ett stort föreningsengagemang och hade precis kommit hem till LuleÄ frÄn en resa med HyresgÀstföreningen.
â PĂ„ vĂ€gen mötte jag en granne som berĂ€ttade att hennes svĂ€gerska drabbats av bröstcancer och skulle opereras. Jag kĂ€nde ocksĂ„ henne och blev ledsen. NĂ€r jag gick in och stĂ€llde mig i duschen hittade jag den dĂ€r jĂ€vla knölen i mitt eget bröst. En knöl som jag aldrig kĂ€nt förut.
Hanne-Karin hade varit pÄ sitt livs första mammografiundersökning bara ett Är tidigare, den man kallas pÄ som nybliven 40-Äring. DÄ var allt okej. Nu hon ringde vÄrdcentralen, som bad henne kontakta Sunderbyn direkt.
Hon undersöktes med mammografi och doktorn tog prov med finnÄlsbiopsi frÄn knölen.
En vecka senare ringde Hanne-Karis telefon.
â Jag stod i fikarummet och sköterska sa att provsvaren var otydliga. Jag mĂ„ste komma tillbaka för fler prover. DĂ„ brast det för mig och jag grĂ€t och grĂ€t.
Kollegorna tröstade Hanne-Karin och sa att det inte betydde nÄgot, det behövde inte alls vara det vÀrsta.
Men det var det.
â NĂ€r jag Ă„kte tillbaka till mottagningen gjorde doktorn en ny mammografiundersökning och en grovnĂ„lsbiopsi. Han skojade och sa ânu skjuter jag digâ. Jag undrade om han hade jaktlicens och konstaterade att det kunde han inte ha, eftersom han âskötâ mig sju gĂ„nger. Har man jaktlicens dödar man vid första skottet.
Hanne-Karin glömmer aldrig datumet nÀr doktorn ringde för att ge henne provsvaret. Den 12 juli 2004.
â Han pratade om avvikande cellförĂ€ndringar men jag avbröt honom och sa âhar jag cancer eller inte?â Svaret blev: Jag beklagar. Du har cancer.
Det svÄraste var att berÀtta för barnen. Hanne-Karins dotter tog det hÄrdast. Jonas var bara nio och fortsatte sin lek efter beskedet, men kom snart in igen.
âMamma, min kompis sĂ€ger att man kan dö av cancer. Ăr det sant?â, undrade han.
â Jag gav lugnande besked men samtidigt snurrade ju tankarna i mitt huvud. Kommer jag att fĂ„ vara med nĂ€r Jonas konfirmeras? FĂ„r jag uppleva att Maria tar studenten?
Det fick Hanne-Karin. Det Àr 18 Är sedan hon behandlades för sin hormonberoende bröstcancer. Hanne-Karins ena bröst opererades bort. DÀr fanns en Ätta centimeter stor knöl som bestod av en större mÀngd smÄ, inkapslade cancertumörer.
Hon hade ocksÄ en spridning till tre lymfkörtlar i armhÄlan. Efter operationen följde cellgiftsbehandling och strÄlning.
â Cancern var hormonberoende och nĂ€r jag fick sprutor för att trycka ner östrogennivĂ„erna kastades jag rakt in i klimakteriet, med tuffa vallningar.
Hanne-Karin fick ocksÄ gÄ till sjukhusets tandlÀkare innan den tuffa behandlingen drog i gÄng. Det blev ett möte som betydde mycket för henne.
âDen kvinnliga tandlĂ€karen berĂ€ttade att hon ocksĂ„ haft bröstcancer â för 30 Ă„r sedan. Det betydde mycket för mig att fĂ„ höra de orden. Nu Ă€r jag sjĂ€lv det positiva exemplet pĂ„ överlevare, med en berĂ€ttelse som kan ge hopp till andra.
Cellgifterna gjorde sĂ„ att Hanne-Karin tappade allt hĂ„r och för att förbereda Jonas â och hans klasskamrater â besökte Hanne-Karin skolan.
Med sig hade hon en kasse roliga peruker som barnen fick prova.
â Jag ville avdramatisera saken för att barnen inte skulle bli chockade ifall de mötte en skallig mamma nĂ€r de kom för att leka med Jonas. Det funkade!
Tyngst genom hela cancerresan har all oviss vĂ€ntan varit. VĂ€ntan pĂ„ operationen, vĂ€ntan pĂ„ resultatet av den, vĂ€ntan pĂ„ cellgifter âŠ
â Fortfarande fĂ„r jag Ă„ngest nĂ€r jag ska gĂ„ pĂ„ Ă„terbesök. Jag tĂ€nker inte lĂ€ngre pĂ„ cancern varje dag, men inför kontrollerna Ă€r det jobbigt.
NÄgot annat som varit tungt för Hanne-Karin var nÀr hon miste sin bÀsta vÀn i bröstcancer i vÄras.
âVi lĂ€rde kĂ€nna varandra under strĂ„lningsveckorna i UmeĂ„. Hon har haft Ă„terfall efter Ă„terfall och till slut tog cancern henne. ĂndĂ„ var hon sĂ„ positiv hela tiden.
NÀr Hanne-Karin var fÀrdigbehandlad för sin bröstcancer kÀnde hon att hon ville leva livet fullt ut. Den sommaren bilade hon ensam med sonen Jonas till Legoland i Danmark.
â En del som var sjuka samtidigt som jag sa att de inte lĂ€ngre kunde planera framĂ„t i tiden, jag tĂ€nkte tvĂ€rtom. En cancerdiagnos Ă€r inte en dödsdom och livet Ă€r inte slut förrĂ€n det Ă€r slut.
Fakta
Namn: Hanne-Karin Dokken, 59.
Familj: Utflyttade barnen Maria, 34, och Jonas, 27.
Bor: I lÀgenhet i LuleÄ.
Gör: Godshanterare pÄ LTU.
***
Mikaela, 28, lider av obotlig bröstcancer: "Jag vill upptÀcka vÀrlden tillsammans med min son"
Knölen i bröstet viftades bort som mjölkstockning. Men det var cancer, och den hann sprida sig. Mikaela HjÀrtström var bara 26 Är och nybliven mamma, nÀr hon fick sin diagnos. Nu Àr hon 28 och lever med obotlig bröstcancer.
Knölen i bröstet var hÄrd som sten. Mikaela fick sitt cancerbesked en torsdag klockan Ätta.
Elliot var bara ett halvÄr nÀr Mikaela fick sin cancerdiagnos.
Nu ska familjen snart planera för hans treÄrskalas. Mikaela HjÀrtströms högsta önskan Àr att fÄ se sonen vÀxa och bli stor.
Hon Àr nyfiken pÄ vilken personlighet han kommer att utveckla. Elliot Àr sÄ lik sin far. BÄda har nÀra till skrattet och massor av energi.
â Jag vill upptĂ€cka vĂ€rlden tillsammans med min son, jag vill vara med under hans första skoldag, nĂ€r han börjar högstadiet och nĂ€r han tar studenten. Jag vill följa Elliot genom livet och se hur han blir nĂ€r han blir stor. Om jag dör nu sĂ„ kommer han inte ens att minnas mig.
Mikaela sÀger att Elliot Àr hennes ljus i tillvaron och hur dÄligt hon Àn mÄr sÄ drar han upp henne ur det mörka hÄlet.
Och hon har haft anledning att mÄ dÄligt mÄnga, mÄnga gÄnger under de tre senaste Ären.
Det var nÀr hon precis hade fÄtt Elliot som hon upptÀckte en knöl i bröstet.
Det var i duschen hon kÀnde den först. Knölen var hÄrd som en sten, gick att flytta pÄ innanför huden men gjorde inte ont. Fingrarna letade sig till bulan ovanpÄ bröstet.
SjukvÄrden stÀllde diagnosen att den vÀxande knölen var mjölkstockning. Men det var cancer, och den hann sprida sig innan Mikaela efter upprepad kontakt med sjukvÄrden Àntligen blev undersökt.
Cancerbeskedet kom en torsdag morgon klockan Ätta. Mikaela hade bett om att fÄ svaret direkt, per telefon.
â Jag lĂ„g kvar i sĂ€ngen, med Elliot bredvid mig. Jag förstod, men Ă€ndĂ„ inte. NĂ€r doktorn sa âMikaela, du har bröstcancerâ frĂ„gade jag om den var elakartad. Klumpen i magen vĂ€xte, men tĂ„rarna hade tagit slut. Jag blev arg! I sex mĂ„nader hade jag kontaktat hĂ€lsocentralen med frĂ„gor om min knöl. Nu hade jag förlorat de sex mĂ„naderna. Cancern hade fĂ„tt hĂ€rja fritt!
Vid nÀsta lÀkarbesök skulle Mikaela fÄ veta mer. Emil följde med och Mikaelas pappa var med per telefon.
Cancern var aggressiv, den vÀxte snabbt. Det var en trippelnegativ cancer som varken var hormonkÀnslig eller hade nÄgra receptorer för HER2. Mikaela skulle fÄ cellgifter före operation och strÄlning och det var brÄttom. Det fanns ingen tid för att frysa in Àgg.
Dessutom hade doktorn efter en vanlig slÀtröntgen sett nÄgot pÄ levern och den skulle undersökas nÀrmare.
â Alla drömmar gick i kras! Det var bara dĂ„liga besked och det skulle komma fler.
Mikaela fick diagnosen trippelnegativ bröstcancer med spridning till levern.
â Prognosen var dĂ„lig frĂ„n första början, men jag tĂ€nkte att jag ska bli den dĂ€r som sticker ut frĂ„n statistiken, och redan efter en mĂ„nads behandling var dottertumören i levern borta.
Efter ett Är av tuffa behandlingar med cellgifter, operation, strÄlning och Ànnu en omgÄng av cellgifter var hon Àntligen cancerfri.
â Jag tog min sista tablett i juli förra Ă„ret. Undersökningarna visade inga spĂ„r av cancer. Vi firade att livet skulle Ă„tergĂ„ till det normala och jag började till och med att jobba 25 procent, sĂ€ger Mikaela och konstaterar att glĂ€djen inte blev lĂ„ngvarig.
â För ett Ă„r sedan hittade man en ny spridning till levern och nu rĂ€knas min cancer som obotlig. Det var en chock, ett fruktansvĂ€rt hĂ„rt slag för alla som stĂ„r mig nĂ€ra.
Mikaela har behandlats med en kombination av immunterapi och cellgifter, nÀr cancern i somras fortsatte att avancera trots behandlingen fick hon börja med en ny cellgiftsbehandling.
â Det finns inte sĂ„ mĂ„nga alternativ kvar, dĂ€rför hoppas jag att forskningen gör nya framsteg. För att samla in pengar till forskningen och för att sprida kunskap kommer jag att förelĂ€sa om min cancerresa.
Den 25 oktober arrangerar Mikaela och onkologen Marcus Innala en förelÀsning ur bÄde patientens och lÀkarens perspektiv.
Mikaela vill göra unga kvinnor uppmÀrksamma pÄ att hÄlla koll pÄ brösten, och vÄrdpersonal pÄ att inte nonchalera oron.
â MĂ„nga dagar Ă€r jag ledsen över att Elliots liv ska kantas av cancer. Hans uppvĂ€xt blir inte den vi hade planerat för, men vi gör allt vi kan för att skydda honom frĂ„n vĂ„r smĂ€rta och oro. Jag tror att vi lyckas. Jag grĂ„ter ut hos en kurator och jag och Emil pratar med varandra pĂ„ kvĂ€llarna. Men framför allt försöker vi att leva hĂ€r och nu, att njuta av de smĂ„ tingens storhet. Att njuta av de goda dagarna och att vara nĂ€ra vĂ€nner och familj betyder allt.
Fakta
Namn: Mikaela HjÀrtström, 28.
Familj: Sambon Emil Bergström, 31, Elliot, 2 Är och 10 mÄnader.
Bor: I Vallen, utanför Kalix i Norrbotten.
Gör: Mikaela Àr personalvetare.
Aktuell med: Mikaela ordnar en förelÀsning om bröstcancer tillsammans med sin onkolog Marcus Innala. FörelÀsningen Àger rum den 25 oktober kl 17.45 i Kalix folkhögskolas aula.
***
Linnea har jobbat heltid under hela sjukdomstiden: "DĂ„ gick jag in i fighting mode"
Den stora knölen i höger bröst visade sig vara ofarlig, men doktorn hittade nĂ„got annat â i det andra bröstet. Linneas cancer upptĂ€cktes tack vare den ofarliga vattencystan.
Linnea har inte varit sjukskriven en enda dag under hela cancerresan. För henne var det viktigt att livet fortsatte som vanligt.
Operation, cellgifter, strÄlning och antiöstrogenbehandling. Det Àr vad livet bestÄtt av för Linnea Grundström, 49, sedan hon sommaren 2021 fann en stor knöl i sitt högra bröst. Linnea kÀnde knölen nÀr hon stod i duschen.
Hon ringde och bokade en mammografitid, men kÀnde sig inte sÀrskilt orolig.
â Jag Ă€r sjuksköterska i grunden och tĂ€nkte att knölen dykt upp sĂ„ snabbt att den nog var en ofarlig vattencysta.
Linnea hade rÀtt. Doktorn gjorde en mammografiundersökning och fortsatte sedan med en ultraljudskontroll.
â Han blev klar ganska snabbt med den stora ofarliga cystan, men dröjde sig kvar vĂ€ldigt lĂ€nge vid mitt vĂ€nstra bröst. Han hade sett tvĂ„ knölar och ville göra en finnĂ„lsbiopsi för att kontrollera vilken sorts celler de bestod av.
Knölarna satt lÄngt inne i bröstet och inte ens nu, nÀr hon visste att de fanns dÀr, kunde Linnea kÀnna dem.
Doktorn skulle ringa henne för att berÀtta resultatet, oavsett vilket beskedet var.
â Men jag kunde inte lĂ„ta bli att gĂ„ in och kika i min journal via 1177.se och innan doktorn ringde hann jag se att det bokats en lĂ€kartid hos kirurgen. Jag förstod att det var cancer.
Efter det beskedet följde Linneas man Thomas med pÄ alla lÀkarbesök. Linnea sÀger att det var skönt att ha med honom som stöd.
Med tvÄ extra öron och ögon var det lÀttare att minnas allt som sades.
â Jag tĂ€nkte att det blir en operation och lite strĂ„lning och att allt skulle vara över före jul. Jag hade fel. Efter operationen fick jag veta att det var en större hormonberoende tumör, med spridning till lymfkörtlarna. Behandlingen skulle inledas med cellgifter i ett halvĂ„r.
Det var ett omtumlande besked för Linnea, som dittills knappt oroat sig för diagnosen. Men hon bestÀmde sig för att ta fajten, och har hela tiden bÄde trÀnat och jobbat heltid.
â Jag Ă„kte mellan jobbet och sjukhuset för provtagningar och cellgifter. NĂ€r sköterskan kopplat upp droppstĂ€llningen med lĂ€kemedlet tog jag fram min laptop och jobbade medan cytostatika sakta Ă„kte in i min kropp.
Linnea har frÄn första början varit öppen och berÀttat om sin sjukdom, och sÀger att det inte blev nÄgon större dramatik nÀr hon gav beskedet till sina tvÄ döttrar.
â Mamma och pappa var vĂ€ldigt oroliga, men jag gjorde en egen Facebookgrupp för dem, Thomas, mina bröder och döttrar. Jag har hela tiden uppdaterat familjen med vad som hĂ€nder och hur jag mĂ„r, det tror jag lugnade alla.
Linneas döttrar rakade av henne hÄret innan cellgiftsbehandlingen. De tog kontrollen över hÄravfallet tillsammans.
Linnea sÀger att visst har hon ocksÄ varit orolig, inte minst för att för att tappa hÄret, att mÄ illa och att mista sin fysiska form. Hon och Thomas hade börjat trÀna crossfit Äret innan, skulle hon tappa allt hon byggt upp nu?
â Men i det stora hela har jag varit fokuserad pĂ„ att det hĂ€r ska göras. Familjen, vĂ€nnerna och peppen frĂ„n de som lĂ€st mina inlĂ€gg pĂ„ sociala medier har varit ett viktigt stöd.
Linneas stora dipp kom under förra hösten, nÀr hon var speedad av kortisonet och vaknade fyra pÄ morgnarna. DÄ snurrade tankarna i huvudet.
â Det var ett par mĂ„nader som var riktigt jobbiga, jag var jĂ€tteorolig och hade hjĂ€rnspöken. Jag googlade och lĂ€ste hela det nationella vĂ„rdprogrammet för bröstcancer. Jag visste att min tumör var i stadie tre av fyra och fick Ă„ngest. Vad betydde det egentligen? Borde jag jobba mindre? Ăgna all min tid Ă„t familjen? Hur sĂ„g prognosen ut egentligen?
Linnea hade fortsatt att jobba heltid under hela sjukdomstiden. Hon ville ha ett sÄ vanligt liv som möjligt, och blev ju inte ens illamÄende av cellgifterna.
Men borde hon prioritera annorlunda?
Linnea bestÀmde sig för att be om ett möte med onkologen.
â Jag frĂ„gade honom rakt ut hur illa det var. Hurdan var min prognos? Borde jag styra om livet till det som Ă€r viktigast i livet? Det var en stor lĂ€ttnad nĂ€r doktorn svarade: âVi rĂ€knar med att du ska bli frisk, Linneaâ. DĂ„ gick jag in i fighting mode pĂ„ nytt och slutade googla.
I vÄras var behandlingen klar, Linnea och Thomas firade med bubbel och middag.
Linnea har nyligen varit pÄ en rehabvecka med andra bröstcancerdrabbade.
â Det var vĂ€rdefullt att trĂ€ffa andra som pĂ„ riktigt FĂRSTĂ R vad man varit med om. Redan nĂ€r jag Ă„kte kĂ€nde jag att det skulle bli en bra vecka. NĂ€r jag slog pĂ„ bilradion berĂ€ttade reportern att överlevnaden i bröstcancer ökat markant de senaste Ă„ren. Det kĂ€ndes fint.
Fakta
Linnea Grundström, 49.
Familj: Maken Thomas, utflyttade döttrarna Emma, 27 och Elsa, 23, och Thomas utflyttade barn Sophie, 32 och Nathalie, 29.
Bor: I villa i Boden.
Gör: Funktionsplanerare pÄ Region Norrbotten.