Mörker och hopp: "Alla drömmar gick i kras"

Hanne-Karin, Mikaela och Linnea upptäckte alla tre knölen i bröstet när de stod i duschen. Minnet av den exakta dagen när beskedet kom som vände upp och ner på livet har etsat sig fast.
Tre kvinnor berättar om hur de tar kampen mot cancern.

Hanne-Karin, Mikaela och Linnea fick alla beskedet om bröstcancer. Nu berättar de sina historier.

Hanne-Karin, Mikaela och Linnea fick alla beskedet om bröstcancer. Nu berättar de sina historier.

Foto: Petra Älvstrand (Montage)

Luleå2022-10-15 05:00

Hanne-Karin, 59, fick cancer när hon var 41: "En cancerdiagnos är inte en dödsdom"

Ett år efter sin första mammografiundersökning hittade hon knölen i bröstet. Hanne-Karin Dokken var 41 år när hon drabbades av bröstcancer. "Det är 18 år sedan jag blev sjuk. Cancer måste inte vara detsamma som en dödsdom".

undefined
Hanne-Karin var i duschen när hon hittade den där "jävla knölen". Den visade sig vara åtta centimeter lång. 18 år har gått sedan behandlingen. Nu ser hon sig själv som ett positivt exempel med en berättelse som kan ge hopp.

Hanne-Karin Dokken var mitt i livet. 

Hon var 41 år, gift och mamma till Maria, 16 och Jonas, 9. Hon hade ett stort föreningsengagemang och hade precis kommit hem till Luleå från en resa med Hyresgästföreningen. 

– På vägen mötte jag en granne som berättade att hennes svägerska drabbats av bröstcancer och skulle opereras. Jag kände också henne och blev ledsen. När jag gick in och ställde mig i duschen hittade jag den där jävla knölen i mitt eget bröst. En knöl som jag aldrig känt förut. 

Hanne-Karin hade varit på sitt livs första mammografiundersökning bara ett år tidigare, den man kallas på som nybliven 40-åring. Då var allt okej. Nu hon ringde vårdcentralen, som bad henne kontakta Sunderbyn direkt.

Hon undersöktes med mammografi och doktorn tog prov med finnålsbiopsi från knölen. 

En vecka senare ringde Hanne-Karis telefon.

– Jag stod i fikarummet och sköterska sa att provsvaren var otydliga. Jag måste komma tillbaka för fler prover. Då brast det för mig och jag grät och grät. 

Kollegorna tröstade Hanne-Karin och sa att det inte betydde något, det behövde inte alls vara det värsta. 

Men det var det.

– När jag åkte tillbaka till mottagningen gjorde doktorn en ny mammografiundersökning och en grovnålsbiopsi. Han skojade och sa ”nu skjuter jag dig”. Jag undrade om han hade jaktlicens och konstaterade att det kunde han inte ha, eftersom han ”sköt” mig sju gånger. Har man jaktlicens dödar man vid första skottet.

Hanne-Karin glömmer aldrig datumet när doktorn ringde för att ge henne provsvaret. Den 12 juli 2004.

– Han pratade om avvikande cellförändringar men jag avbröt honom och sa ”har jag cancer eller inte?” Svaret blev: Jag beklagar. Du har cancer.

Det svåraste var att berätta för barnen. Hanne-Karins dotter tog det hårdast. Jonas var bara nio och fortsatte sin lek efter beskedet, men kom snart in igen. 

”Mamma, min kompis säger att man kan dö av cancer. Är det sant?”, undrade han.

– Jag gav lugnande besked men samtidigt snurrade ju tankarna i mitt huvud. Kommer jag att få vara med när Jonas konfirmeras? Får jag uppleva att Maria tar studenten?

Det fick Hanne-Karin. Det är 18 år sedan hon behandlades för sin hormonberoende bröstcancer. Hanne-Karins ena bröst opererades bort. Där fanns en åtta centimeter stor knöl som bestod av en större mängd små, inkapslade cancertumörer. 

Hon hade också en spridning till tre lymfkörtlar i armhålan. Efter operationen följde cellgiftsbehandling och strålning.

– Cancern var hormonberoende och när jag fick sprutor för att trycka ner östrogennivåerna kastades jag rakt in i klimakteriet, med tuffa vallningar. 

Hanne-Karin fick också gå till sjukhusets tandläkare innan den tuffa behandlingen drog i gång. Det blev ett möte som betydde mycket för henne.

–Den kvinnliga tandläkaren berättade att hon också haft bröstcancer – för 30 år sedan. Det betydde mycket för mig att få höra de orden. Nu är jag själv det positiva exemplet på överlevare, med en berättelse som kan ge hopp till andra.

Cellgifterna gjorde så att Hanne-Karin tappade allt hår och för att förbereda Jonas – och hans klasskamrater – besökte Hanne-Karin skolan. 

Med sig hade hon en kasse roliga peruker som barnen fick prova.

– Jag ville avdramatisera saken för att barnen inte skulle bli chockade ifall de mötte en skallig mamma när de kom för att leka med Jonas. Det funkade!

Tyngst genom hela cancerresan har all oviss väntan varit. Väntan på operationen, väntan på resultatet av den, väntan på cellgifter …

– Fortfarande får jag ångest när jag ska gå på återbesök. Jag tänker inte längre på cancern varje dag, men inför kontrollerna är det jobbigt.

Något annat som varit tungt för Hanne-Karin var när hon miste sin bästa vän i bröstcancer i våras.

–Vi lärde känna varandra under strålningsveckorna i Umeå. Hon har haft återfall efter återfall och till slut tog cancern henne. Ändå var hon så positiv hela tiden.

När Hanne-Karin var färdigbehandlad för sin bröstcancer kände hon att hon ville leva livet fullt ut. Den sommaren bilade hon ensam med sonen Jonas till Legoland i Danmark.

– En del som var sjuka samtidigt som jag sa att de inte längre kunde planera framåt i tiden, jag tänkte tvärtom. En cancerdiagnos är inte en dödsdom och livet är inte slut förrän det är slut. 

Fakta

Namn: Hanne-Karin Dokken, 59.

Familj: Utflyttade barnen Maria, 34, och Jonas, 27.

Bor: I lägenhet i Luleå.

Gör: Godshanterare på LTU.

***

Mikaela, 28, lider av obotlig bröstcancer: "Jag vill upptäcka världen tillsammans med min son"

Knölen i bröstet viftades bort som mjölkstockning. Men det var cancer, och den hann sprida sig. Mikaela Hjärtström var bara 26 år och nybliven mamma, när hon fick sin diagnos. Nu är hon 28 och lever med obotlig bröstcancer.

undefined
Knölen i bröstet var hård som sten. Mikaela fick sitt cancerbesked en torsdag klockan åtta.

Elliot var bara ett halvår när Mikaela fick sin cancerdiagnos. 

Nu ska familjen snart planera för hans treårskalas. Mikaela Hjärtströms högsta önskan är att få se sonen växa och bli stor. 

Hon är nyfiken på vilken personlighet han kommer att utveckla. Elliot är så lik sin far. Båda har nära till skrattet och massor av energi.

– Jag vill upptäcka världen tillsammans med min son, jag vill vara med under hans första skoldag, när han börjar högstadiet och när han tar studenten. Jag vill följa Elliot genom livet och se hur han blir när han blir stor. Om jag dör nu så kommer han inte ens att minnas mig.

Mikaela säger att Elliot är hennes ljus i tillvaron och hur dåligt hon än mår så drar han upp henne ur det mörka hålet. 

Och hon har haft anledning att må dåligt många, många gånger under de tre senaste åren.

Det var när hon precis hade fått Elliot som hon upptäckte en knöl i bröstet.

Det var i duschen hon kände den först. Knölen var hård som en sten, gick att flytta på innanför huden men gjorde inte ont. Fingrarna letade sig till bulan ovanpå bröstet.

Sjukvården ställde diagnosen att den växande knölen var mjölkstockning. Men det var cancer, och den hann sprida sig innan Mikaela efter upprepad kontakt med sjukvården äntligen blev undersökt. 

Cancerbeskedet kom en torsdag morgon klockan åtta. Mikaela hade bett om att få svaret direkt, per telefon.

– Jag låg kvar i sängen, med Elliot bredvid mig. Jag förstod, men ändå inte. När doktorn sa ”Mikaela, du har bröstcancer” frågade jag om den var elakartad. Klumpen i magen växte, men tårarna hade tagit slut. Jag blev arg! I sex månader hade jag kontaktat hälsocentralen med frågor om min knöl. Nu hade jag förlorat de sex månaderna. Cancern hade fått härja fritt!

Vid nästa läkarbesök skulle Mikaela få veta mer. Emil följde med och Mikaelas pappa var med per telefon.

Cancern var aggressiv, den växte snabbt. Det var en trippelnegativ cancer som varken var hormonkänslig eller hade några receptorer för HER2. Mikaela skulle få cellgifter före operation och strålning och det var bråttom. Det fanns ingen tid för att frysa in ägg. 

Dessutom hade doktorn efter en vanlig slätröntgen sett något på levern och den skulle undersökas närmare.

– Alla drömmar gick i kras! Det var bara dåliga besked och det skulle komma fler.

Mikaela fick diagnosen trippelnegativ bröstcancer med spridning till levern.

– Prognosen var dålig från första början, men jag tänkte att jag ska bli den där som sticker ut från statistiken, och redan efter en månads behandling var dottertumören i levern borta. 

Efter ett år av tuffa behandlingar med cellgifter, operation, strålning och ännu en omgång av cellgifter var hon äntligen cancerfri. 

– Jag tog min sista tablett i juli förra året. Undersökningarna visade inga spår av cancer. Vi firade att livet skulle återgå till det normala och jag började till och med att jobba 25 procent, säger Mikaela och konstaterar att glädjen inte blev långvarig.

– För ett år sedan hittade man en ny spridning till levern och nu räknas min cancer som obotlig. Det var en chock, ett fruktansvärt hårt slag för alla som står mig nära. 

Mikaela har behandlats med en kombination av immunterapi och cellgifter, när cancern i somras fortsatte att avancera trots behandlingen fick hon börja med en ny cellgiftsbehandling.

– Det finns inte så många alternativ kvar, därför hoppas jag att forskningen gör nya framsteg. För att samla in pengar till forskningen och för att sprida kunskap kommer jag att föreläsa om min cancerresa.

Den 25 oktober arrangerar Mikaela och onkologen Marcus Innala en föreläsning ur både patientens och läkarens perspektiv.

Mikaela vill göra unga kvinnor uppmärksamma på att hålla koll på brösten, och vårdpersonal på att inte nonchalera oron. 

– Många dagar är jag ledsen över att Elliots liv ska kantas av cancer. Hans uppväxt blir inte den vi hade planerat för, men vi gör allt vi kan för att skydda honom från vår smärta och oro. Jag tror att vi lyckas. Jag gråter ut hos en kurator och jag och Emil pratar med varandra på kvällarna. Men framför allt försöker vi att leva här och nu, att njuta av de små tingens storhet. Att njuta av de goda dagarna och att vara nära vänner och familj betyder allt.

Fakta

Namn: Mikaela Hjärtström, 28.

Familj: Sambon Emil Bergström, 31, Elliot, 2 år och 10 månader.

Bor: I Vallen, utanför Kalix i Norrbotten.

Gör: Mikaela är personalvetare.

Aktuell med: Mikaela ordnar en föreläsning om bröstcancer tillsammans med sin onkolog Marcus Innala. Föreläsningen äger rum den 25 oktober kl 17.45 i Kalix folkhögskolas aula.

***

Linnea har jobbat heltid under hela sjukdomstiden: "Då gick jag in i fighting mode"

Den stora knölen i höger bröst visade sig vara ofarlig, men doktorn hittade något annat – i det andra bröstet. Linneas cancer upptäcktes tack vare den ofarliga vattencystan.

undefined
Linnea har inte varit sjukskriven en enda dag under hela cancerresan. För henne var det viktigt att livet fortsatte som vanligt.

Operation, cellgifter, strålning och antiöstrogenbehandling. Det är vad livet bestått av för Linnea Grundström, 49, sedan hon sommaren 2021 fann en stor knöl i sitt högra bröst. Linnea kände knölen när hon stod i duschen.

Hon ringde och bokade en mammografitid, men kände sig inte särskilt orolig.

– Jag är sjuksköterska i grunden och tänkte att knölen dykt upp så snabbt att den nog var en ofarlig vattencysta.

Linnea hade rätt. Doktorn gjorde en mammografiundersökning och fortsatte sedan med en ultraljudskontroll.

– Han blev klar ganska snabbt med den stora ofarliga cystan, men dröjde sig kvar väldigt länge vid mitt vänstra bröst. Han hade sett två knölar och ville göra en finnålsbiopsi för att kontrollera vilken sorts celler de bestod av.

Knölarna satt långt inne i bröstet och inte ens nu, när hon visste att de fanns där, kunde Linnea känna dem.

Doktorn skulle ringa henne för att berätta resultatet, oavsett vilket beskedet var.

– Men jag kunde inte låta bli att gå in och kika i min journal via 1177.se och innan doktorn ringde hann jag se att det bokats en läkartid hos kirurgen. Jag förstod att det var cancer.

Efter det beskedet följde Linneas man Thomas med på alla läkarbesök. Linnea säger att det var skönt att ha med honom som stöd. 

Med två extra öron och ögon var det lättare att minnas allt som sades.

– Jag tänkte att det blir en operation och lite strålning och att allt skulle vara över före jul. Jag hade fel. Efter operationen fick jag veta att det var en större hormonberoende tumör, med spridning till lymfkörtlarna. Behandlingen skulle inledas med cellgifter i ett halvår.

Det var ett omtumlande besked för Linnea, som dittills knappt oroat sig för diagnosen. Men hon bestämde sig för att ta fajten, och har hela tiden både tränat och jobbat heltid.

– Jag åkte mellan jobbet och sjukhuset för provtagningar och cellgifter. När sköterskan kopplat upp droppställningen med läkemedlet tog jag fram min laptop och jobbade medan cytostatika sakta åkte in i min kropp.

Linnea har från första början varit öppen och berättat om sin sjukdom, och säger att det inte blev någon större dramatik när hon gav beskedet till sina två döttrar.

– Mamma och pappa var väldigt oroliga, men jag gjorde en egen Facebookgrupp för dem, Thomas, mina bröder och döttrar. Jag har hela tiden uppdaterat familjen med vad som händer och hur jag mår, det tror jag lugnade alla.

Linneas döttrar rakade av henne håret innan cellgiftsbehandlingen. De tog kontrollen över håravfallet tillsammans.

Linnea säger att visst har hon också varit orolig, inte minst för att för att tappa håret, att må illa och att mista sin fysiska form. Hon och Thomas hade börjat träna crossfit året innan, skulle hon tappa allt hon byggt upp nu?

– Men i det stora hela har jag varit fokuserad på att det här ska göras. Familjen, vännerna och peppen från de som läst  mina inlägg på sociala medier har varit ett viktigt stöd.

Linneas stora dipp kom under förra hösten, när hon var speedad av kortisonet och vaknade fyra på morgnarna. Då snurrade tankarna i huvudet.

 – Det var ett par månader som var riktigt jobbiga, jag var jätteorolig och hade hjärnspöken. Jag googlade och läste hela det nationella vårdprogrammet för bröstcancer. Jag visste att min tumör var i stadie tre av fyra och fick ångest. Vad betydde det egentligen? Borde jag jobba mindre? Ägna all min tid åt familjen? Hur såg prognosen ut egentligen?

Linnea hade fortsatt att jobba heltid under hela sjukdomstiden. Hon ville ha ett så vanligt liv som möjligt, och blev ju inte ens illamående av cellgifterna. 

Men borde hon prioritera annorlunda?

Linnea bestämde sig för att be om ett möte med onkologen.

– Jag frågade honom rakt ut hur illa det var. Hurdan var min prognos? Borde jag styra om livet till det som är viktigast i livet? Det var en stor lättnad när doktorn svarade: ”Vi räknar med att du ska bli frisk, Linnea”. Då gick jag in i fighting mode på nytt och slutade googla. 

I våras var behandlingen klar, Linnea och Thomas firade med bubbel och middag. 

Linnea har nyligen varit på en rehabvecka med andra bröstcancerdrabbade.

– Det var värdefullt att träffa andra som på riktigt FÖRSTÅR vad man varit med om. Redan när jag åkte kände jag att det skulle bli en bra vecka. När jag slog på bilradion berättade reportern att överlevnaden i bröstcancer ökat markant de senaste åren. Det kändes fint.

Fakta 

Linnea Grundström, 49.

Familj: Maken Thomas, utflyttade döttrarna Emma, 27 och Elsa, 23, och Thomas utflyttade barn Sophie, 32 och Nathalie, 29.

Bor: I villa i Boden.

Gör: Funktionsplanerare på Region Norrbotten.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!