"Vi är ett superbra team, med flera olika kompetenser i vårt möte med föräldrar där ingen fråga är för liten och devisen att det aldrig är för sent", menar från vänster Agnetha Larsson, EvaLena Johansson Bergman, Inger Andersson Elenius, Sabina Vikman, Anna Forsmark och Pia Keisu.
Och med vardagsbekymmer talar den sex kvinnor starka styrkan på Luleås kommuns "Föräldrasupport" om egentligen allt som kan uppta en förälders tankar. Det handlar om rådgivning från hur man ska göra för att ens ettåring ska sluta med napp, lösa syskonkonflikter till barn och ungas självsvält och ungdomar som kommit på glid i fel sällskap.
– Vår devis är att ingen fråga är för liten och att det aldrig är för sent att söka hjälp. Det finns alltid en lösning, menar detta team av sex kvinnor som under flera år jobbat tillsammans med denna servicetjänst.
De är förvisso underställda socialnämnden men skriver varken journaler, för anteckningar eller tar beslut. Den som vill vara anonym, kan vara det.
– Vår verksamhet är en ren serviceverksamhet. Vi sysslar inte med myndighetsutövning. Vi är ett frivilligt och universellt stöd i föräldraskapet, betonar EvaLena Johansson Bergman.
Tillsammans med socionomen Pia Keisu ingick hon i det treåriga projektet som ligger till grund för "Föräldrasupporten" i Luleå, som år 2016 blev en permanent verksamhet i Luleå kommun och därmed den första i hela Sverige.
– Ja, vi måste faktiskt hylla Luleå kommun. Det är unikt att vi är sex anställda som dedikerat arbetar med en universell, gratis föräldrarådgivning i tätt samarbete med skolor, förskolor och regionens barnhälsovård. Jag menar, ingen vet vilket barn som kommer att möta problem i framtiden. Därför är det så viktigt att alla föräldrar tidigt söker stöd i sitt föräldraskap, oberoende om det handlar om utåtagerande barn, barn som vänder sig inåt, isolerar sig, vägrar gå till skolan, känner oro, existentiell ångest eller kanske söker sig till farliga miljöer, menar EvaLena Johansson Bergman.
En grupp föräldrar som söker hjälp, är föräldrar vars barn fått en diagnos inom det neuropsykiatriska spektrat, det vill säga föräldrar vars barn kan ha ADHD, autism och läs- och skrivsvårigheter, funktionsnedsättningar som gör att de förväntas klara en hyfsat normal skolgång.
– Inte minst föräldrar till barn som "bara" har ADHD, och då sätter jag ett stort frågetecken till "bara" ADHD, får väldigt lite stöd. De är ganska rådvilla inför hur de ska bemöta och göra det bästa för sina barn, säger Pia Keisu, socionom.
Därför blir också kurserna som "Föräldrasupporten" anordnar för föräldrar vars barn har en NPF-diagnos fulltecknade fort. I vår löper två kurser parallellt eftersom teamet sett behovet för föräldrar att möta andra i samma situation.
– Vår uppgift är att stötta alla vuxna som har en relation till barnet i fråga. Då spelar det ingen roll om det handlar om en bonusmamma, bonuspappa, far- och morföräldrar eller biologiska föräldrar. Alla är välkomna till oss, säger Inger Andersson Elenius.
Ett annat behov de plockat upp är nämligen utmaningar en bonusfamilj kan möta där nyfunna föräldrar möts i kärlek men där tidigare barn, eventuella ex-partners och nya gemensamma barn kan skapa olika förväntningar i en familj.
– En av de absolut viktigaste skyddsfaktorerna, enligt forskning, är att bygga en stark och god relation mellan barn, föräldrar samt andra viktiga vuxna. Det är nyckeln till att i samförstånd hitta lösningar i vardagen och hantera starka känslor. Relationsskapandet är a och o, menar teamet.