Hon är journalist (Svenska dagbladet, Dagen) och har stora kunskaper om hur tidningarna uppträdde under krigsåren, hon skrev kapitlet om den tiden i verket Den svenska pressens historia:
- Jag kan känna en ömhet över mina kollegor på den tiden, de gjorde så gott de kunde. Det är lätt för oss som har facit i hand men man måste förstå att de inte visste hur det skulle sluta och nästan alla trodde att Tyskland skulle vinna.
Det sade hon på Norrbottens museum vid tisdagens andra av tre arrangemang kallat Samtalskafé om svensk dagspress.
Anpasslighet präglade alltså de svenska tidningarna under senaste världskriget. Det gällde i stort sett alla dagstidningar med några få kända undantag. Så länge Tyskland höll in taktpinnen i kriget var svenska tidningar undfallna mot naziregimen - en hållning som dikterades från regeringen vars olika åtgärder för att kontrollera det som skrevs ledde till självcensur och självsanering.
Sandlund delar in den svenska pressen under kriget i grå, vita, röda, bruna och ljusbruna. De allra flesta var grå.
- De stödde regeringens linje att hålla Sverige utanför kriget, sa hon.
De vita var de "som fick rätt till slut", tidningar som Göteborgs handels- och sjöfartstidning. Men de var inte många och ingen var lika hård i sin kritik av tyskarna som Torgny Segerstedt.
- Och väl var väl det. Vad hade hänt då, undrar Elisabeth Sandlund som inte generellt vill beskylla pressen då för feghet.
- Lätt för oss att säga, de satt i en svår situation. De allra flesta försökte ändå ge en neutral bild av det som hände, sade hon.
Nästa onsdag är det den tredje och sista delen av samtalskafé, då ska professor
Ingela Wadbring avslöja vilket år dagspressen dör.