Nilséns krönika: Farväl till färgstarka Siv från Överkalix
Siv Cedering var konstnär och författare, bosatt på Long Island utanför New York med sin holländske make Hans Bouwekamp, konstnär även han. Egentligen kom hon från Överkalix (brorsdotter till Vippa-Tore Karlsson) men emigrerande till USA redan i barndomen, med sina föräldrar. Men hon kom regelbundet att återkomma till Norrbotten och Överkalix. De senaste åren bodde hon och Hans i den lilla byn Sagaponack, på Long Island. Tidigare i Amagansett. Omgivna av idel celebriteter förskansade i sina hemlighetsfulla villor.
Jag hade möjligheten att hälsa på hos henne och Hans vid ett par tillfällen. Första gången i slutet av 90-talet, när jag och fotografen Thord tog kontakt med henne och frågade om vi fick komma och hälsa på och göra reportage? Det var bara välkommet. Och eftersom det råkade sammanfalla med Thanksgiving så inviterades vi också att äta en storslagen Thanksgiving-middag, tillsammans med henne och hennes vänner. Den glömmer jag nog aldrig. En av de trevligaste middagar jag över huvud taget har varit med om. Den bara pågick och höll på hur länge som helst. Och ingen av de som var med, ville att den skulle ta slut. Kändes det som. Gästfriheten var utan känd slutgräns. Liksom maten. Och drycken. Och samvaron. Samt livsglädjen. Något liknande är det nog rätt så liten risk att man får uppleva igen, skulle jag tro. Dagen därpå (tja, rätt så sent dagen därpå) stuvade Siv in oss i bilen och åkte ut med oss till den blåsiga udden Montauk Point, där vi blåste omkring på stranden och upplevde den furiösa storheten där.
Jag träffade Siv Cedering även i slutet av 2005, när jag i en styrka bestående av Katarina, Fredrik, Anna, Ulrika och Maria åkte ut och hälsade på henne igen. Nu hade de sålt huset i Amagansett och flyttat en bit bort, till Sagaponack i stället. Men lika bohemiskt trivsamt, med trädgården full av skulpturer och det originella huset trivsamt överbelamrat av tavlor, böcker, olika minnessaker och så fönster åt alla de håll och den pittoreska utsikten med stildrag av New England utanför. Innan vi åkte ut till Long Island inbjöds av Sivs dotter att närvara vid en litterär "brunch" inne i New York, som hon arrangerade. Det var uppläsning ur författaren James Salters verk och bland de som läste fanns skådespelare som Debra Winger och Jamey Sheridan.
Varje litet samhälle på Long Island är fullproppat av pittoreska antikvitetsaffärer, restauranger och barer. Med bartenders med den exemplariska vanan att betrakta en som stamgäst, om man suttit där längre än tio minuter (och det försäkras: det gör man gärna!). Den här gången åkte vi också ut till Montauk Point. En lika genomgripande upplevelse den här gången. Dessutom lotsade oss Siv till konstnären Jackson Pollocks grav, belägen på Amagansetts dystert suggestiva kyrkogård sedan mitten av 50-talet. Dit hade vi ju aldrig hittat annars. Men här hade vi då denne störtbegåvade och svårt komplicerade personlighets sista viloplats. En stor och kantig sten med enbart namn och födelse- samt dödsdatum. Det kändes stort att få se det. Siv Cedering var en mångfacetterad och genuint färgstark personlighet, som jag härmed säger ett sista och alldeles äkta menat farväl till.
Vid det som blev vårt sista möte berättade hon att hon av och till var sysselsatt med "någon sorts memoarer". Jag vet inte alls hur det blev med dem. Tidigare skrev hon bland annat romanen Oxen, som filmatiserades 1991 av Sven Nykvist med bland andra Stellan Skarsgård, Ewa Fröling och Max von Sydow. Den var hon väldigt stolt över. För till sist kom ju cancern. Men Siv Cedering var en personlighet av det är slaget som stannar kvar i ens minne. Kanske för alltid (hur länge nu det blir?). Och till Long Island och Montauk Point längtar jag. Alltid. Katten Malin längtar till favoritstolen, under köksbordet, och sin trygga filt där. Eller till köksfönstersmygen. Nu senast satt hon där och tittade stint och länge ut på-traktorn som plogade hos grannen. Nästa gång är det december. Men äventyret fortsätter. Ju. Och då också.
Så jobbar vi med nyheter