När katedralen Notre Dame – ”min fru” – stod i ljusan låga i måndags snörptes hjärterötterna till hos människor i världens alla hörn och länder. Trots rapporterna om krig, sorg och bedrövelse som når oss dagligen och stundligen blev vi djupt tagna och sorgsna inför de förödande eldslågorna som slog upp från katedralens tak i direktsändning i våra medier. Oavsett om vi hade någon direkt egen upplevelse av Notre Dame eller inte, så blev vi bestörta – ja, rent av chockade. Vad vi än tänkte då så tror jag att vår gemensamma känsla var den av overklighet, ”det här händer ju bara inte”. Nej, katedralen hade stått där i nära 900 år och den var liksom odödlig.
När jag som 19-åring kom till Paris raka vägen från Övertorneå 1970, hade jag redan ett förhållande till Notre Dame, tack vare en sommarlovsresa till Paris året innan. Nu skulle jag leva och bo i den här vidunderliga staden under en längre tid, lära mig språket och jobba som au pair i en fransk familj mitt i det fashionabla 16:e arrondissementet. Paris som var något alldeles oerhört i mina ögon. Att landa där och finna sig till rätta var ett hisnande äventyr dagligdags.
Redan under mitt första besök året innan hade jag tagit för vana att slinka in i alla kyrkor som kom i min väg, bara för att få vila från stadens sus och brus och avgaser. Upptäckten av de katolska kyrkornas överdåd i utsmyckning var ett dragplåster i sig som allt sedan dess hållit i sig för mitt vidkommande.
Mina favorittillhåll låg förstås i Latinkvarteren med omedelbar närhet till ön ”l’Ile de la Cité” mitt i floden Seine. Ett stenkast bort stod Notre Dame i hela sitt majestät och var så vacker och oemotståndlig med sin strida ström av besökare som aldrig tycktes vilja ta slut . Otaliga är de besök jag gjort där genom åren. De första besöken hade ärligt talat att göra med en bok jag slukat i unga år : ”Ringaren i Notre Dame”, berättelsen om den tragiska puckelryggiga Quasimodo och den vackra Esmeralda i Victor Hugos roman, som utspelade sig där. Det var omöjligt att se sig mätt på de vackra men skrämmande gargoyle-statyerna exteriört och de överdådigt vackra interiörerna med makalösa rosettfönstren, den skulpturala utsmyckningen av berättelserna i Bibeln om yttersta domen och skyddshelgonet Maria som representerar ”Vår Fru” – Notre Dame.
Sist men inte minst fanns de nästan obegripligt vackra orgelkonserterna på söndagarna, där sittplatserna var upptagna intill sista stolen och många fick stå sig igenom musiken, vars make jag aldrig tidigare upplevt. Att påstå – ”inte ett öga var torrt” – är ingen överdrift. Det var bara att luta sig tillbaka och låta sig hänföras. Just dessa orglar visade sig ha klarat sig från den ödesdigra branden i måndags och ingenting kan glädja mig mer i skrivande stund än just detta.
President Macron har lovat världen en återuppbyggnad inom loppet av fem år. De stora ärret i Paris kommer vi att få leva med fram tills dess.