HSB:s:s informationschef var inte helt okänd i Luleå. Men när han plötsligt utmanade om kommunalrådsposten valet -98 var det för många som om han kom från ingenstans.
Karl Petersen var en ny typ av politiker för Luleå – välklädd, belevad , nykter och med tid att tala med alla han mötte. Och det var många det, Petersen rörde sig i Luleå så ofta han kunde. Inte minst under den dagliga promenaden på Storgatan som blivit lite av hans signum. Där gick han och pratade och skakade hand. Varje dag. Det gav resultat – trots den lite hesa skånskan.
Så blev han krysskungen, borgmästaren och kommunalrådet. Han tog över ett delat parti men drev genom sin politik att utveckla Luleå – fler invånare, fler jobb i de nya branscherna, mer utbildning och ett större utbud av kultur och fritid. Han lyckades inte med allt men i dag är han oomstridd.
Du kom in rätt sent i politiken i Luleå. Varför?
– Jag kom med SSU 1968. 1972 blev jag ordförande i SSU Skåne och blev invald i förbundsstyrelsen samtidigt med Göran Persson, Jan Nygren och det gänget. 1973 fick jag jobb som SSU-ombudsman i Värmland. Där träffade jag Eva och vi gifte oss. Vi hamnade i Luleå 1 oktober 1979 och sedan hamnade Eva i riksdagen och då var det hon som var heltidspolitikern. Jag hade mitt jobb på HSB och det var ingen som frågade mig om en politisk karriär. Men jag var en aktiv medlem i min s-förening.
Vem lockade in dig i politiken igen?
– Sven Köhler kom upp till mig på HSB när Kjell Mickelsson anmält att han skulle lämna till valet -98. Jag tycker att du mig kandidera som kommunalråd, sade han. Jag satt i i fullmäktige sedan valet -94 och det är klart att när Sven Köhler pratade så där, då väcktes intresset.
Valet gick bra, du fick stort stöd bland väljarna. Men partiets respons var sval.
– Jag tycker att jag blev väldigt illa behandlad. Det gick inte så bra på rep-skapet, jag fick inte ens en ordinarie plats i kommunstyrelsen. Men detta var ju när vi fick personvalet och där fick jag ju en väldigt bra respons – fler kryss än alla andra tillsammans.
Du blev inte kommunalråd men väl ordförande i fullmäktige, en kompromiss.
– Ja, en halv tjänst. Men det blev min plattform. 2002 var det val igen och jag blev uppkryssad från andra till första plats. Och när jag fick frågan om jag ville kandidera till ordförande i kommunstyrelsen svarade jag ja. Då avgick Ulla (Ölvebro). Jag talade inte mycket med henne men det fanns andra som inte tyckte att jag skulle kandidera.
Där visade du hårdhet när det krävdes.
– Så är det kanske men jag hade aldrig blivit kommunalråd om jag inte bestämt mig för det. Jag sökte aldrig mitt stöd på partiets möten utan jag sökte stöd bland Luleåborna. Jag har alltid vänt mig till Luleåborna, aldrig till partiet. Det var ett medvetet val och ett nytt sätt att arbeta politiskt.
Du drog röster och fick ett brett stöd. Ändå motarbetades du inom partiet. Varför?
– Jag vet inte. Jag betraktades som akademiker, trots min bakgrund. Jag hade redan då börjat tala om universitetets betydelse och många blev förvånade när de fick veta att jag var murare. Men i dag har jag inte dåliga relationer med någon.
Det bästa du gjort som kommunalråd?
– Vi hade en gång en tjej i Luleå som låg apatisk i månader, familjen skulle utvisas. Då gjorde vi en riktig aktion och tog fajten mot vår egen migrationsminister Barbro Holmberg. Hon fick till slut permanent uppehållstillstånd. Det är jag riktigt stolt över. Jag har fått kontakt med henne på Facebook och hon har tagit examen på Chalmers och doktorerar nu på universitetet i Köpenhamn.
Vad är det värsta?
– Många dagar är jättetunga. När man går till jobbet kan jag känna ...åh! herregud vilken dag jag framför mig. Långa diskussioner, tunga beslut. Och man får ta ansvar för allt. Man somnar med Luleå kommun i tankarna och det samma när man vaknar. Det klarar man en tid men inte i längden. Kommunalråd ska man inte vara för evigt, man är ständigt uppkopplad och ständigt officiell person.
Tänker du alltid så?
– Ja, alltid. Jag ska inte gå mot röd gubbe, aldrig smita före i kön. Inte glömma att ta inte bort brickan på fiket. Samtidigt ska det vara lite stil. Jag ska inte vara slarvigt klädd och inte vara orakad. Här på mitt rum får det inte vara stökigt.
Media har svårt att hitta lik i din garderob, är du så präktig?
– Jag tror inte ni hittar något. Då får man leta länge. Jag har aldrig haft ett kreditkort som kommunalråd. Jag har aldrig varit onykter. Jag minns alltid vad jag sagt och jag minns vad jag inte sagt. Jag har haft god koll på mig själv.
Och nu blir du pensionär.
– Jag går i pension på gammeldags vis. Och då upphör även mina möjligheter att få politikerpension. Jag har jobbat i 50 år och jag får den pension jag jobbat samman, inget annat.
Har du en plan?
– Jag har tre huvudsakliga intressen. Det är universitetet, det är byggandet och det är kulturen. Jag sitter i universitetets styrelse och det uppdraget fortsätter jag med. Jag blir nu även nominerad som ny ordförande i Kronan exploatering. Sedan ska jag bli promotor för Dansens hus.
Är det något politiskt beslut du ångrar?
– (lååång tystnad) Jag har fått den frågan förut men ...ingenting, det finns ingenting.
Du är känd för dina promenader på Storgatan. Kommer de att fortsätta?
– Ja, jag trivs i stan och jag tycker mycket om att prata med folk. Därför fikar jag sällan på stadshuset.
Har du varit på stans alla fik?
– Alla. Och om och om igen. Morgonfikat, alltid ute. På eftermiddagen likadant. Jag träffar människor och det är en bra livsstil, särskilt för ett kommunalråd.
Tar du alltid fikabröd och hur håller du i så fall vikten?
– Ja, alltid. Jag promenerar och cyklar. Jag tar aldrig tagit hissen i stadshuset till 9:e våningen utan jag går. Och så har jag bra gener.
Favoritfika?
– En Napoleonbakelse är speciell. Och så här års doppa lussekatte.
Är du en bra kock?
– Jag lagar allt och tycker mest om husmanskost. Jag gör en köttfärspizza som barnen ofta frågar efter.
Men inget vin till maten?
– Nej, min gräns går vi lättöl.
Tänker du fortsätta vara helnykter?
– Jag började den 21 augusti 1977 och har inte rört alkohol sedan dess. Det är ett uppehåll jag gör men jag mår bra av att vara nykterist. Jag är ingen moralisk nykterist, det serveras vin hemma men jag ska inget ha. Jag tror det uppehållet varar livet ut.
Historien om hur Petersen blev nykterist är känd men förtjänar att upprepas. Efter en blöt kväll tog han morgonen efter sin förstfödda på en promenad i barnvagnen. Han satte sig på en bänk och somnade och vaknade till nedlåtande kommentera från ett par kvinnor. Då beslöt han sig för att detta aldrig skulle upprepas. "Att vara fyllesjuk är inget för mig", säger han.
Du har blivit farfar. Vad är det finaste man kan ge sitt barn-barn.
– (ny lång betänketid). En filt, en baby måste ha det varmt. När hon blivit lite äldre ska hon få åka traktor med mig.
Du ser ofta sport. Gillar du det på riktigt?
– Ja, det gör jag verkligen. Basket, det skön bollteknik. Hockey, det är mer kamp och vilja. Fotboll också.
Favoritspelare i Luleå hockey?
– Timo Jutila, han gillade jag jättemycket. En back, nummer 7.
Har du en tro?
– Ja, men jag har lite svårt att prata om det där. Jag är väl åt det kristna hållet. Jag har haft kyrkliga uppdrag.
Stannar du i Luleå?
– Ja, det är vår plats. Luleå och sommarstugan i Åträsk.
Gillar du att resa?
– Ja. Särskilt till Symi, en liten grekisk ö nära Turkiet. Dit återvänder vi gärna.
Gillar du musik?
– Jag njuter oerhört av musik. Det Musikens makt gör, orkestermusik och klassiskt, jag spelar P2 varje gång jag kör bil. Och folkmusik.
Var det samma musik när du var ung?
– Nej, då var det Sven-Ingvars och Streaplers, mer Svensktoppen och folkparksmusik. Inte ens Beatles så mycket, det kom med Eva.
Spelar du något instrument?
– Nej.
Skulle du vilja spela?
– Ja, men nu är det så dags. Men jag har en tramporgel som jag fick i gåva av JP Nyströms.
Efter SSU och SAP, blir det PRO nu?
– Nej. det blir det inte.
Kommer du att vara partipolitiskt engagerad även i fortsättningen?
– Jag förblir medlem men överlåter politiken till de som kommer efter mig.
Vad har du kvar att göra i ditt liv?
– Jag ska vara med barnbarnen. Familj, barn och barnbarn, det vill jag absolut ha tid för. Det är en underbar känsla att precis när jag lämnar detta uppdrag så blir jag farfar. Min kalender har alltid varit fulltecknad men nu är den rätt tom.
Petersen talar om Facebooks etablering och hur viktig han ser den för Luleås status.
– Jag får många förfrågningar om att komma och berätta om hur det kunde komma sig att Facebook valde Luleå när de etablerade sig i Europa. Jag är övertygad om att etableringen kommer att leda en fortsättning men vad det blir det återstår att se, säger han.
Men han är kritisk till att de fibernät som skapats för att ge människor möjligheten att verka där de önskar över hela landet nu används till att centralisera jobb i stället.
– Det är framför allt de centrala myndigheterna som gör detta. Det är helt fel och tvärtom avsikten med det hela. Men det är inte nätets fel, det är statens fel. Jag förstår inte att ingen säger något, säger han.
Han tycker sig haft ett gott förhållande till media under de 15 år han vistats i stadshuset och känner engagemang för medieutvecklingen. I det sammanhanget är han bekymrad över länstidningarnas planer på att ta betalt för delar av sitt innehåll på nätet.
– Då är Kurren och NSD dödsdömda, det tror jag bestämt. Vi kan inte ha denna instängning, om jag åker till min gamla hemstad vill jag gå in på Kristianstadpostens hemsida och se om det hänt något i stan. Då vill jag ju inte mötas av en betalvägg, säger han.