I den tyska armen fanns vid denna tid ett 70-tal svenskar, främst officerare. I den franska hade ett 40-tal män med svenskt ursprung gått med.
På den västra fronten stod stridslinjen i stort sett stila, med några kilometers förflyttning när de högre officerarna bestämt sig för att arrangera offensiver som körde fast i fiendens taggtrådstängsel och kulspruteled. Västfronten kom att stå i stort sett orörlig fram till våren 1918 då Tyskland satsade sina sista krafter på att segra innan USA:s armé blivit fulltalig
Men det stora kriget är inte för inte kallat ett världskrig. Arméerna stred vid Gallipoli, i Vogeserna, Afrika, Mellanöstern, Karpaterna, Preussen, Balkan, Italien och Stilla havet.
Under tiden stod det allt mera klart att avgörandet ändå skulle stå på västfronten och när amerikanerna kom med var tyskarna och deras allierade i underläge.
Livsmedelsblockaden mot Tyskland slog hårt mot invånarna och frontsoldaterna var naturligtvis inte ovetande om förhållandena hemma. I Ryssland gjordes revolution och bolsjevikerna slöt en separatfred med tyskarna som fick tillgång till manskap och materiel som varit förbehållet styrkorna i öst.
En offensiv genomfördes under våren 1918, men tyskarna lyckades inte bryta igenom. När amerikanerna kom, mer eller mindre motades Centralmakternas styrkor bort och bortåt. Dock drog sig tyskarna tillbaka ”i god ordning” som det brukar heta och detta gav upphov till den så kallade dolkstötslegenden, att politikerna svikit armén och slutit fred.
Den 11 november klockan 11 1918 inleddes en vapenvila. I Versaillesfördraget senare beslutades bland annat om ett krigsskadestånd som Tyskland skulle betala till segrarmakterna, främst Belgien och Frankrike.
Det sista av det krigsskadeståndet erlades hösten 2010 genom en betalning på närmare en miljard kronor. Under åren efter 1918 gjordes flera uppehåll i betalningarna, bland annat av nazisterna som ansåg krigsskadeståndet vara ett hån mot Tyskland.