Sofforna på Avans förskola har slipats och lagats i omgångar eftersom barnen får stickor. Någon ny soffa får de inte, utan har hänvisats till kommunens inventariebank, det vill säga kasserade inventarier. "Hittade vi inget där fick vi till svar att klara oss utan soffa", säger Mathilda Mattila.
Soffan på förskolan är trasig. En ny får de inte trots att barnen får stickor när de sitter ner för en lässtund.
I stället hänvisades pedagogerna till kommunens inventariebank och om de inte hittade något där får förskolan vara utan soffa. Och när de ville ha ett nytt, lägre matbord, fick de rådet att såga av benen på ett större bord. Även när torkskåpen gick sönder fick de överta gamla torkskåp från någon annan förskola.
– De fungerar, men låter hemskt och trissar upp en redan hög ljudvolym i våra trånga lokaler, säger förskolläraren Carina Mattila.
Carina Mattila har jobbat som förskollärare i 30 år. Nu har hon fått hörselproblem och har hörapparat. "Jag älskar mitt jobb, men det är stressigt, inte minst har administrationen ökat. Allt ska dokumenteras på papper. Det tar tid från arbetet i barngruppen", säger hon.
Hon har jobbat över 30 år i yrket, älskar sitt jobb men har av hälsoskäl gått ner i tid till 75 procent. Hon har också dragit på sig en hörselskada och har hörapparat efter alla år i en bullrig miljö.
– Ärligt, korna i Sverige har mer utrymme än våra barn, säger hon.
Förskolläraren Carina Mattila och barnskötaren Mathilda Mattila är två av fyra anställda på Avans förskola. De känner sig bortglömda av kommunen och guidar runt på utegården där lekmaterial vittrat sönder och gör att barnen får stickor, förråd som möglat, en sandlåda som växer igen på sommaren och gungor vars däck torkat. "Det är slipat och lagat i omgångar. Vi får bara till svar att det inte finns pengar", säger de.
Vi möts upp på förskolan efter att de svarat på den enkät som Norrbottens-Kuriren skickade ut till alla förskollärare och barnskötare i Luleå kommun för att granska den verksamhet där vi lämnar de käraste vi har – våra barn.
Och av de cirka 190 som svarade var det skrämmande siffror som delgavs:
- 89,9 procent av de svarande känner att de varken hinner med alla barn eller kan vara en lugn och trygg vuxen.
- 79,8 procent att de under de senaste året inte har haft tid att planera verksamheten enligt läroplan.
- Och inte minst, så många som 77,1 procent säger att de inte kan garantera barnens säkerhet under varje arbetspass.
Mathilda Mattila, Gabriella Vikström och Carina Mattila är tre av fyra anställda på Avans förskola, en 75 procents mer tjänst än brukligt. Orsaken är att det är svårt att hitta vikarier till byarna samt att de har barn med särskilda behov. Nu är de rädda för att Mathildas barnskötartjänst ska flyttas till kommunens centrala pool till hösten eftersom barnantalet minskar.
När Carina Mattila och hennes kollegor, barnskötaren Mathilda Mattila och förskolläraren Gabriella Vikström, får ta del av enkätsvaren höjer de inte ens på ögonbrynen.
– Visst, stundtals handlar det bara om att få verksamheten att gå runt, inte minst när vi är underbemannade och då hinner vi inte vara överallt och förhindra eventuella olyckor, konstaterar de.
Avans förskola har länge efterlyst en ny skylt, men det har ännu inte skett. "Kommunen prioriterar inte oss i byarna", säger Carina Mattila.
De har också en ganska unik situation. Avans förskola består av bara en avdelning, vilket gör att de varken kan omfördela personal eller barn till en annan avdelning vid sjukdom. Dessutom har de svårt att få vikarier eftersom förskolan ligger i en by. Därför är de fyra anställda på 17 barn i en åldersblandad barngrupp mellan 1-5 år. I maj kommer dock barngruppen att växa till 19 barn.
Barnskötaren Mathilda Mattila jobbade helt ensam i den åldersblandade barngruppen på 17 barn tillsammans med en vikarie när sjukdomarna härjade som värst i januari och februari. "Jag jobbade fulla dagar utan rast i en hel vecka och kraschade så klart när det blev helg", säger hon
– Det kanske låter bra, men under hela januari och februari hade vi mycket sjukdomar och var aldrig full styrka. En vecka jobbade jag ensam med en vikarie med hela barngruppen. Jag jobbade mer än fulla dagar, utan rast, vilket gjorde att jag kraschade på helgen och själv blev sjuk. Jag är bara drygt 30 år och har redan stressrelaterade symtom som magkatarr, säger Mathilda Mattila.
Hon bär också på en oro för att hennes tjänst ska omfördelas till den centrala poolen, dit främst övertaliga barnskötare, kommer att omplaceras eftersom barnantalet minskar och vissa avdelningar och förskolor kommer att stängas.
– Barnantalet spås gå upp år 2028. Varför kan vi inte bara få vara kvar på den förskola vi jobbar på? Få en liten andningspaus och hinna med det arbete som fått stå tillbaka och främst ge barnen en lugnare tillvaro, menar de.
Lekmaterial har vittrat sönder, överlag är utemiljö på Avans förskola ålderstigen och eftersatt samt att de är trångbodda inomhus. "Det hade varit fint med ett kuddrum med plats för en liten rutschkana för de yngre barnen nu när läroplanen betonar vikten av pulshöjande aktiviteter för barnen", säger Mathilda Mattila.
Förskolans förrådsutrymme har vittrat och möglat sönder. "Förrådet håller inte tätt vilket innebar att vi fick slänga två tvillingvagnar som möglat under vintern", berättar Mathilda Mattila.
Samtalet fortsätter sedan ute på gården där pedagogerna guidar runt i en utemiljö som i grunden har potential men är märkbart dåligt underhållen. Förskolans förrådsbyggnad har ruttnat och luktar mögel. Två tvillingvagnar fick slängas eftersom förrådet inte håller tätt vilket gjorde att vagnarna var fulla av vitt mögel.
All lekutrustning utomhus har slipats, målats och lagats i omgångar men är ändå söndervittrade och barnen får stickor i händerna när de klättrar i klätterställningen eller åker rutschkana. Sandlådan har aldrig fått ny sand. I stället växer den igen under sommaren och gungorna består av däck som torkat ihop.
Sanden i sandlådan växer igen på sommaren och gungorna är så gamla att de börjat torka. "Vi är rädda för att något barn ska skada sig, att gungan plötsligt släpper", säger pedagogerna.
– Vi är rädda för att det ska hända en olycka, att gungorna släpper från sitt fäste. Helt krasst är vi på landsbygden inte prioriterade och bortglömda av kommunen. Och vi är oroliga för framtiden, för de små förskolorna måste få leva vidare för barnens skull. De mår inte bra av att relatera till alltför många vuxna och barn. Det visar all forskning. Det borde politikerna lyssna till eller komma ut och skugga oss under en tid. Verkligen se hur det ser ut på Luleås förskolor. Då skulle säkerligen andra prioriteringar göras, säger Carina Mattila.