För två år sedan kom en stor grupp med ensamkommande unga till Norrbotten. De flesta har rötterna i Afghanistan. Några har fått permanent uppehållstillstånd, andra väntar fortfarande på besked från Migrationsverket. Flera har fått beslut om utvisning. I serien Jag vill leva möter vi några av dessa ungdomar i en tillvaro av åldersbedömningar, ångest, väntan och förhoppningar om en framtid i Sverige.
Fredrik Tamsen arbetade själv på Rättsmedicinalverket tills i september i år, men sa upp sig på grund av hanteringen av medicinska åldersbedömningar.
Han har med vanlig sannolikhetslära räknat ut att om man slår ihop de två metoderna som används i dagens medicinska åldersbedömningar i Sverige kan risken för en 17-årig pojke att bli bedömd som över 18 år vara omkring 19 procent. Hans slutsatser har publicerats i debattartiklar i Läkartidningen.
De medicinska åldersbedömningarna i Sverige görs sedan i våras med två metoder: tandröntgen och magnetkameraundersökning av knä.
Enligt Rättsmedicinalverkets egen metodbeskrivning, är det ungefär 10 procent av ungdomarna nära 18 år som kommer att bli felbedömda som vuxna utifrån tandröntgen. För att minska risken att bil felbedömd som vuxen har man även lagt till knäundersökningen. Vid bland annat Socialstyrelsen såg man det som en lovande metod, eftersom man trodde att knät mognade senare än tänder och därmed skulle göra risken att felbedöma barn som vuxna mindre.
När det gäller knän fanns tidigare inte så mycket forskningsunderlag, men i somras kom en tysk studie, den hittills största, som visade att hela 19 procent av de undersökta 17-åriga pojkarna i forskningsstudien hade moget knä.
Fredrik Tamsen anser att om man ska arbeta vetenskapligt, så är det nödvändigt att man slå ihop risken för felbedömning i båda metoderna. För att en asylsökande ska bedömas som över 18 år räcker det nämligen med att den ena av undersökningarna av tänder och knä indikerar att personen är över 18 år.
Eftersom det finns så lite forskning på knän, tog han en betydligt lägre siffra än vad den tyska undersökningen visade: 10 procents felmarginal, i stället för 19 procent.
Det här var vad han kom fram till: Om sannolikheten att klassificera ett barn under 18 år korrekt med tandröntgen är 90 procent och med knä 90 procent, så blir den totala sannolikheten för att bedömas korrekt 0,9 X 0,9 = 0,81, det vill säga 81 procent.
Risken för att ett barn felaktigt klassificeras som över vuxen är således 19 procent.
Ännu större är risken för felbedömning av flickor. För en tid sedan kontaktade Fredrik Tamsen personligen forskarna i Tyskland för att få ut deras resultat gällande flickor i studien. Det visade sig att 68 procent flickorna i 16-17-årsåldern hade moget knä.
Tittade man enbart på gruppen 17-åriga flickor i studien är risken att felaktigt bli bedömd som vuxen 86 procent.
Det förvånar honom att det inte har kommit någon kraftigare reaktion på siffrorna.
– Jag vet inte om det beror på att frågan är så starkt kopplad till migrationspolitik. Men jag vill understryka att jag personligen inte har någon koppling till migrationspolitiken. Jag debatterar enbart metodval och det finns bättre metoder. Jag vill stå upp för vetenskap och rättssäkerhet och jag har betalat ett ganska högt pris, eftersom jag kände mig tvungen att sluta på mitt jobb.
Vid Rättsmedicinalverket uppger man att det inte finns några inplanerade förändringar i metoden med anledning av Fredrik Tamsens kritik.
Rättsmedicinalverkets kommunikationschef Helena Norman skriver till Norrbottensmedia:
”Vi följer den vetenskapliga litteraturen och debatten kring Rättsmedicinalverkets metod för medicinska åldersbedömningar. I nuläget finns inga inplanerade förändringar i metod. Däremot för man en dialog med Migrationsverket och förvaltningsrätten i syfte att säkerställa att myndigheterna uppfattar utlåtandet på det sätt som Rättsmedicinalverket avser.”
Fredrik Tamsens kritik kvarstår:
– Svaret du fick från RMV är i mina ögon intetsägande, precis som tidigare svar jag fått på min kritik internt och i Läkartidningen. De säger att de följer litteraturen och debatten, men de förklarar inte hur de ser på kritiken, om de håller med eller har motargument. Hur ställer de sig till att 68 procent av 16-17-åriga flickor och 19% av 17-åriga pojkar hade moget knä i den senaste studien?