Utanför spelar några pojkar fotboll. En flicka cyklar förbi på en damcykel. En bit bort ligger flygplatsen, men runt hotellet finns bara skog. Sju kilometer bort ligger Luleå centrum, men där har bara pappa Fahmi Sharani varit och då gick han till fots. Lokalbussen stannar vid hotellet men de har inte råd att åka buss hela familjen.
I oktober förra året kom de till Sverige. Förutom pappa Fahmi, 46, ingår i familjen mamma Shefa Abodaka, 44, sonen Rayan, 12, och dottern Salam, 13 år.
Vi genomför hela intervjun på svenska, som de två vuxna i familjen har lyckats lära sig på internet. Barnen har gått en kort tid i svensk skola, då de snappade upp en hel del av språket.
Shefa arbetade som apotekare i Syrien. Fahmi var veterinär. Båda har gått fem år på universitetet. De bodde i huvudstaden Damaskus. Idag är varken deras hus eller arbetsplatser kvar. Allt är sönderbombat.
De flydde först till en annan stad i Syrien. Sedan till en annan stad och till en annan igen. Men till slut gick det inte längre, när vattnet och elektreiciteten stängdes av.
– Vi kunde inte gå till skolan. Om man visade sig i fönstret sköt de, berättar Rayan.
Det var flera grupper som stred, berättar de, varav en var IS.
Flykten till Sverige tog en månad och skedde med livet som insats. De flög först till Irak och därifrån direkt till Istanbul, där de hann bli bestulna på sina pengar på hotellrummet, innan de fortsatte färden över Medelhavet mot Grekland.
– Det var 55 personer i en liten båt. Alla var mycket rädda. Mitt på havet stannade motorn och vi fick slänga allt bagage i vattnet, berättar Shefa.
Röda korset på den grekiska ön transporterade dem till ett flyktingläger. De var tusentals flyktingar, berättar de, och för att komma vidare in i Europa måste de få ut några papper av polisen.
– Vi köade utomhus i fem dygn. Vi till och med sov i kön – utan täcke, berättar Shefa.
Hon var den första i familjen som blev insläppt.
– Jag sa till polisen: "Snälla, mina barn och min man är utanför". Han tittade på mig och sa: "Vad bryr jag mig om dina barn?" Jag blev ledsen och grät.
De fortsatte med båt till Aten och därefter vidare till Serbien. Efter en lång fotvandring genom skogen utan mat och vatten kom de fram till gränsen mot Kroatien, men den var stängd.
– Det var mycket kallt och vi sov i leran på marken bland alla alla flyktingar. Två personer dog den natten, en gammal man och en liten pojke, berättar Shefa.
Nästa dag släpptes de över gränsen och fick åka med Röda korset till Österrike. Sedan tog de sig vidare till fots, med tåg, buss och slutligen med färja över till Sverige – landet som de hört så mycket gott om.
Från Malmö kom de till Vimmerby där de bodde på Migrationsverkets anläggning. Barnen fick börja i svensk skola och de älskade sin fröken. På två månader hann de lära sig mycket svenska. Föräldrarna brukade besöka biblioteket och fick flera vänner. Men så plötsligt kom beskedet att de skulle flytta till Pite havsbad den 1 april. Barnen grät och saknade sin skola.
I Piteå fick barnen undervisning på asylboendet tre timmar per dag tillsammans med de andra asylsökande barnen. Men Salam är fortfarande nedstämd efter flytten och har tappat motivationen.
När turistsäsongen startade tömdes Pite havsbad på flyktingar och de fick de flytta till Nordkalotten i Luleå, som har samma ägare och där det redan bodde 90 enskommande flyktingbarn. Hur länge de ska vänta på besked om asyl vet de inte. Fahmi och Shefa har ingen annan sysselsättning än att promenera i skogen, träna på gymmet och försöka lära sig svenska på egen hand. Här ute möter de inga svenskar, förutom personalen och några besökare från Röda korset, Svenska kyrkan ocn NBV.
– Men vi har det bra, vi får vara tillsammans och vi vill tacka Sverige som tagit emot oss. Vad som händer i framtiden vet vi inte. Det enda vi önskar nu är att barnen ska få gå i skolan igen, säger Fahmi.