Roffes krönika: Botten ur brevlådan

Mattias Alkberg BD med cd:n Tunaskolan. Klassiker  nummer 950.
Filmen Så som i Himmelen, av Kay Pollak. Klassiker nummer 951.
Mikael Niemis roman Populärmusik från Vittula, Klassiker nummer 890.
Eyvind Johnsons roman Hans nådes tid, klassiker nummer 59.
Jokkmokks-Jokkes Gulli-Gullan, som klassiker nummer  100.
Sven-Gösta ”Den rockande samen” Jonssons Vid foten av fjället, klassiker nummer 53.
Shanes Let Me Show You Who I Am, säkrar Klassikernumret 129 och samma Kiruna-grupps Chris-Craft No. 9 lägger beslag på Klassiker-nummer 200.
Och Gunnar Wiklund är innehavare av Klassiker nummer 42 med Nu tändas åter ljusen i min lilla stad, Klassiker-nummer 67 med Minns du den sommar och Klassiker-nummer 233 med Vi ska gå hand i hand.
Regissören Kjell Sundvall har med tre bidrag – TV-filmen Vi hade i alla fall tur med vädret, på Klassiker-nummer 568, samt biofilmerna Jägarna och Grabben i graven bredvid, på Klassikernumren 826 och 910, respektive.
Jag kan ha missat något, men annars är dessa de norrbottniska bidragen till den tusensidiga bjässe-volymen Tusen svenska klassiker som nära nog slog botten ur min brevlåda, när den landade i densamma härom veckan.
Det handlar om en kärleksfull sammanställning, från 1956 till i dag, av den personligt individualistiska populärkultur bestående av böcker, filmer, skivor och tv-program som den journalistiska kvartetten Jan Gradvall, Björn och Ulf Nordström samt Annina Rabe har samlat ihop och valt ut (Norstedts förlag).
Resultatet har blivit sannolikt årets roligaste och även snyggast layoutade (samt definitivt tyngsta, dryga två kilo) svenska bok. Absolut en pionjärinsats på populärkulturens område och en sorts blädderfest genom hela ens liv (hade de bara startat två år tidigare hade de ringat in hela mitt hittillsvarande liv, men den 4 september 1956 togs Nackasändaren i bruk och detta brukar räknas som den svenska televisionens officiella födelsedatum så därför tar också boken sitt avstamp just det året).
Som sagt: tusen styck svenska klassiker. Ändå måste det ha varit ett svårt helvete att välja ut och samtidigt välja bort. Folklighetsaspekten har till inte oväsentlig del beaktats, men så har också utrymme röjts för mycket personliga och om man säger så diffusa favoriter.
Själv känner jag igen, ler ibland förvånat åt och håller med om en hel del (men långt ifrån allt) av det brokiga urvalet. Kvalitet har ytterst lite med den föreliggande klassikersamlingen att göra (i så fall hade vare sig Klassiker nummer 967, Boten Anna med Basshunter eller Massive Luxury Overdose, lika med Klassiker nummer 751, med Army of Lovers, tillåtits att förekomma här – med åtskilliga flera).
Redaktörskvartetten har medvetet uteslutit både radioprogram och teaterföreställningar. På sitt sätt tråkigt, men jag förstår ju att då hade det nog handlat om 1.500 bidrag. Minst.
Tusen svenska klassiker är ändå den sortens sälungetjockis till volym som man ofta och gärna tillbringar blädder- och lästid med och ofelbart fastnar i.
Och natten mot onsdagen var det exit för skådespelaren Patrick Swayze. Kanske främst ihågkommen för TV-serien Nord och syd, filmerna Ghost och Roadhouse (där blinde bluesmannen Jeff Healey spelade och som fick mig att vilja slåss) samt givetvis Dirty Dancing, med den odödliga Swayze-repliken: ”Nobody Puts Baby In A Corner”.
Den visas i SVT på fredag men så länge kan jag inte vänta. Jag såg om den i går kväll.
Katten Malin har segat sig igenom ännu en strapatsrik löp-period och annars är det, som alltid:
Äventyret fortsätter.
Och alls ingenting annat.