Och faktiskt blev det då återigen julafton. Min 53:e i denna dimensionen och få se hur många flera man får uppleva. Det är den första så här seriöst snöfattiga julen jag har varit med om på bra länge. Inte för att jag direkt drabbas av mollstämd ångest, på grund av avsaknaden av snö. Snöskottning har jag slitit tillräckligt med. Och det är.inte.kul.alls. Det har till och hänt att jag, på grund av snöskottning, drog på mig en tuff ischias en gång. Och hur kul det är ska jag inte ens börja med att gå in på. Annars handlar ju rätt så mycket den här dagen om att vara snäll och att stoppa i sig så mycket mat som möjligt. Snäll är jag när jag tycker det är särskilt påkallat att vara det. Jag vill däremot gärna tänka att jag är en hygglig och human människa. Men om jag får några julklappar för den sakens skull är väl mera tveksamt. Förresten - om jag kastar ut frågan "Finns här några snälla barn?" - hur många ärliga positiva svar får jag då? Just det: jag sa ärliga! Inte skenheliga! OK då: då jämnar vi ut oddsen tämligen betydligt. Jag har sagt det tidigare men jag kan säga det nu igen också: som en sidoeffekt till det posttraumatiska stress-syndrom som jag lider av, sedan jag gick in i en gångtunnel i mars förra året som jag retroaktivt sett borde ha givit självaste fasiken i att gå in i, har jag numera allt svårare att tolerera denna världens alla mänskliga stolpskott och helt enkelt enfaldiga idioter. Förr i tiden höll jag, om än med viss möda, igen när jag (jag vill inte direkt säga ofta men - ibland) konfronterades med dessa. Nu gör jag det - inte alls. När tendenser visar sig till diskussioner som jag inte alls är intresserad av eller annat av den sorten - så klipper jag bara av direkt och går vidare till något annat. Livet är helt enkelt för kort för något annat. Då får folk bli exakt hur förbannade som helst. Jag bryr mig ingenting alls om det. Men oftast accepterar de faktiskt min ståndpunkt. Och låter mig göra hur jag vill. Det är något som livet så här långt har lärt mig: skär ned ordentligt på skitsnacket. Både det som du själv ger och det som du tar emot. Tänk efter: hur mycket tid slösar du bort på samtal som egentligen är totalt ointressanta? Med personer som är ännu mera våldsamt ointressanta? Jag skulle gissa att det är åtskilligt med tid som kan vinnas till något bättre och vettigare där. Ge er alltså själv ett löfte och skär ned på svamlet. Åt bägge sidor. Och så var det ju det här med julmaten. Idag smakar den allra bäst. Men den allra godaste julmaten, vilket är den skinnfria lutfisken, åt jag mig mätt på redan i går. Då skyfflades det även in sånt som mina egna sillinläggningar, rullströmming, egenhändigt kokt julskinka, leverpastej, kalvsylta och lax. Idag lägger jag in en särskild jul-överväxel och startar med dopp i grytan; vörtbröd som doppas i varmt skinkspad, ännu flera lagom tjocka skinkskivor, så kommer sillsalladen fram, köttbullar, massor med sill av olika sorter samt somligt av det som listades som ätbart redan under gårdagen. Längre fram på denna julafton ska det väl kunna bli risgrynsgröt och så Janssons. Det enda som det definitivt inte blir är grisfötter. Och jag erkänner: jag har egentligen aldrig gett dem någon ärlig chans. Det borde man kanske göra. Man kanske står inför en verklig delikatess. En sån här matstinn dag orkar man egentligen inte läsa någonting mera komplicerat än några dagstidningar och tidskrifter. Man borde väl slå upp Dickens En julsaga, om den snåle Scrooge och hans spöklika minnen av jular som passerat och hemska visioner av jular som komma skall. Eller det fettdallrande kapitlet om hur vikingarna grundligt firade jul hos Harald Blåtand, ur Frans G. Bengtssons Röde Orm. Eller Ulf Lundells skildring av genomtuggandet av ett julbord, där min egen nyss redovisade variant ligger väldigt rejält i lä, ur romanen Sömnen. Men det orkar jag nog inte. Det får nog vara. Falla ihop framför TV:n är också ett alternativ. Nu var det så länge sedan som jag på allvar såg Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul! så jag ger det nog en chans 15.00, i SVT 1. Direkt efter det tittar jag gärna igen (livet består av repriser) på Kan du vissla Johanna? med Per Oscarsson som den morfar vi alla skulle ha velat ha. Och det är väl lika bra att riva av Karl-Bertil Jonssons julafton också. När man ändå håller på. 19.00 i SVT 1. Däremot anser jag det vara ett hån mot julens själva idé att belasta en julaftons-tablå med ett avsnitt av Andra avenyn. Jag menar allvar när jag föreslår att den som ansvarar för att det här beställdes, producerades och sedan sändes bör få sparken. Utan skymten av avgångsvederlag. Licensbojkott kan vara svaret. Dokumentären Young at Heart, SVT 1 23.20, är en härlig berättelse om en kör i New England, USA, där medelåldern ligger på omkring 85 år. Och det kan vara dags för en iskall "lille en" och en tallrik Janssons, lagom till den ampra Margareth Rutherfords framträdande som Agatha Christies problemlösare Mrs. Marple, i en stötsäkra gamla fimklassikern (från 1961) 4.50 från Paddington (Murder She Said), med musik av Ron Goodwin som faktiskt blev en hit på sin tid. Den rullar bort i fjärran 01.40 och då är det väl dags att kravla in i bingen för några sidor (dags för det då!) lämplig bok. Och så God Natt, God Fortsättning och redo för en fight med resten av julhelgen. Det ska nog bli bra, alltsammans. Bara man får gnälla lite lagom, då och då. Jag har ingenting alls emot den här helgen. Men några genuint snälla barn lär jag ju knappast få se... I alla fall: DEN GODASTE GODA JULEN TILLÖNSKAS ER ALLESAMMANS I HELA LÄSEKRETSEN! Katten Malin ser nöjd och fin ut i det vackra röda band som jag knutit om halsen på henne, till jul. Och äventyret fortsätter visst. Även om det möjligtvis saktar ner farten något, över helgerna. Från mig alla till er alla: MERRY CHRISTMAS!
