– Situationen är ganska besvärlig för många kvinnojourer, säger Eva Engman, länsordförande för Kvinnojourer i Norrbotten.
Kvinnojourernas verksamhet drabbas när kommunerna drar in sitt ekonomiska stöd och bidrag till anställda. Det motiverar kommunerna ofta med att de ska ha egna skyddade boenden för våldsutsatta kvinnor. Det är numera ett krav enligt lagen. Lagändringen drevs på av Roks, riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige.
– När Socialstyrelsen ställer större krav på kommunen, då drar kommunen in verksamhetsbidraget till kvinnojouren, beskriver Eva Engman situationen.
Hon hävdar att kommunerna inte bygger upp en verksamhet, motsvarande vad kvinnojourerna erbjuder.
– Nej, inte hittills, säger Eva Engman.
Socialstyrelsen granskar
Ett annat orosmoln är att Socialstyrelsen har börjat granska kvinnojourer. Kvinnojouren i Umeå har fått besök berättar Eva Engman.
– Det är oroande. Vad händer om man säger nej? Vi är ju beroende av bidrag, säger Eva Engman.
Ännu har ingen kvinnojour i Norrbotten fått påhälsning från Socialstyrelsen. Eva Engman anser att Socialstyrelsen inte ska granska kvinnojourernas verksamhet.
– Socialstyrelsen har inte rätt att granska en ideell förening och ställa krav på oss! Vi utför inte socialtjänst, vi är ingen myndighet, säger Eva Engman kritiskt.
Bostadsbristen gör att kvinnorna som söker skydd hos kvinnojouren Iris i Luleå blir kvar längre tid. Det finns helt enkelt inga lediga lägenheter som kvinnorna kan flytta till.
– Vi har haft en kvinna som bott ett år hos oss, därför att det inte finns lägenheter i Luleå, säger Eva Engman som fortfarande är aktiv i jouren i Luleå.
Färre bor längre tid
Sex kvinnor kan samtidigt bo hos kvinnojouren Iris. Under 2012 bodde sammanlagt 25 kvinnor hos kvinnojouren Iris.
– Vi brukar ha mellan 35 till 40 olika kvinnor boende under ett år, berättar Eva Engman.
Kvinnojouren Iris, kommunens mottagning Freda och brottsofferjouren har lyft bostadsproblematiken på ett möte med kommunledningen och Lulebos styrelse.