Sex boende i kvarteret Gulsporren firar 50-årsjubileum

Det var ett händelserikt år, 1956. Det kalla kriget visade sig från sin sämsta sida när Sovjetunionen rullade in med stridsvagnar på Budapests gator och slog ner upproret i den ungerska huvudstaden. Suezkrisen var en annan uppmärkammad världshändelse.
Lokalt i Luleå var det en ganska stor händelse att ett nytt bostadsområde stod klart.
I år firar området Gulsporren Riksbyggen Luleå Hus förening nummer 9 50-årsjubileum.
Hela sex personer har bott där ända sedan det byggdes: Hugo och Dagmar Fredriksson, Frideborg Andersson, Barbro Sandberg, Ingrid Sundberg och Clary Luthström.
De fyra första har dessutom bott i samma lägenhet i området som för 50-60 år sedan gick under namnet "Gamla Jerusalem".
"Gamla Jerusalem"?
- Det var ökänt och det kändes väl lite halvdant, kan man säga, säger Frideborg Andersson som tillsammans med sin make Henning flyttade in i de nybyggda husen på området.
De öppnade också Anderssons bageri 1957 som de drev fram till 1980.

Tre affärer
Innan området kom till fanns ett mindre antal mindre bostadshus. Det fanns en svingård och Brodén tränade hästar runt en tjärn där Bergviksskolan ligger i dag. Det fanns längre tillbaka tre affärer i området; Astrids manufaktur, Börjes och Gulsporrens mataffär, som i dag är pensionärsföreningens lokal.
Och så, som sagt, ett populärt bageri och Kallkällans handelsträdgård som granne. Inte långt därifrån på Blomgatan, där posten ligger i dag, låg ett slakteri.
Kuriren träffar Frideborg Andersson, 88 i januari, och Hugo Fredriksson, 81, för att prata gamla minnen. Vi sitter i Frideborgs tre rum stora lägenhet och pratar om allt mellan himmel och jord med två pigga pensionärer.
Hugo Fredriksson bodde på "Gamla Jerusalem" i ett hus hos Norman som sedermera revs för att ge plats åt det nya området. Där hyrde Fredriksson tillsammans med sin hustru övervåningen för 75 kronor per månad, men då fick han själv stå för veden.
I och med att huset revs för att det nya området skulle bli till fick den gamle spårväxlaren på SJ chansen att vara bland de första att välja lägenhet.
Han valde en tvåa på Källgatan och där har han och hustrun blivit kvar.
Frideborg och hennes make Henning valde en trea på Majvägen som hon blivit trogen.
- Men jag var skeptisk från början till området. Det såg inte bra ut, där bland annat Blomgatan ligger var det små träskjul nästan. När jag såg ritningen på lägenheten tyckte jag inte heller att det såg bra ut. Men det blev jättebra, allting. Men när min make dog 1988 tänkte jag att jag skulle flytta, men så blev det inte och det är jag glad för. Det här är ett jättebra område, lugnt och skönt, och jag kommer att bo kvar här så länge jag orkar, säger Frideborg och skrattar åt minnena.
- Det ligger så bra. Det är nära till Skogsvallen och till hockeyarena. Sedan har vi nära till matbutiker och posten. Det är inte så långt till stan heller och det är ett lugnt område, säger en nöjd Hugo Fredriksson som påminner om att där Frideborgs balkong ligger fanns för drygt 50 år sedan en vedbod.

Många har kommit och gått
2.500 kronor kostade trerumslägenheten på cirka 70 kvadratmeter och hyran var på 156 kronor.
- Jag hittade något gammalt papper på det. 156 kronor var hyran, men då tillkom elen. Det är ju först på senare år som den var inbakad i hyran, säger Frideborg som har stenkoll på alla siffror.
Hugo Fredriksson betalade 2.200 kronor för sin tvårummare.
- Men jag kommer inte ihåg vad hyran låg på, men det måste ju ha varit en bit under vad ni betalade, säger han och tittar mot Frideborg.
2.200 kronor - i dag 50 år senare är värdet för en tvårummare i området cirka 475.000-500.000 kronor. En trea är värd minst ytterligare 100.000-150.000 kronor.
Hyrorna ligger i dag på cirka 2.500 kronor för en tvårummare och lite drygt 3.000 kronor för en trerummare. Alltså, mer än vad lägenheterna kostade när de köptes för 50 år sedan.
Det är många som kommit och gått i lägenheterna i området som blev en bostadsrättsförening några år efter att husen byggts.
I dag är människorna mer stressade, säger de. Längre tillbaka i tiden hade man tid, eller tog sig tid i alla fall, att prata med varandra. Man pratade över en kopp java och stannade till när man möttes och frågade hur det var.
Det var mer vanligt att man lånade saker av grannarna, vilket nästan inte existerar i dag.
- I dag blir det mest ett hej bara och så stressar folk vidare. Men det är klart att folk bor ju inte kvar lika länge. Det är in och ut ganska fort, säger Frideborg.

Nästan inga barn
En annan stor skillnad är att det knappt finns några barn i området.
- Långt tillbaka var det barn i nästan varje lägenhet. Ja, två barn till och med. Det kryllade av barn, säger Frideborg, som fostrat två barn.
- I dag flyttar de från området så fort de får barn, säger hon.
- I dag bor det ju nästan bara en och två i lägenheterna, säger Hugo.
Men hur var det då med tvättstugorna? Är det ett modernt problem att vissa bokstavligt talat skiter i att städa och hålla ordning.
- Nej, säger de två och skrattar.
- Det har alltid varit problem med att en del inte bryr sig, fortsätter de.
- Dåtidens tvättmaskin är den som i dag används till mattor och till grovtvätt. Den där stora i rostfritt, du vet, berättar Hugo.
Hur skötte sig barnen och ungdomarna? Ja, inte bättre, kanske till och med sämre.
- Det var mycket skadegörelse och inbrott längre tillbaka. Bageriet hade mycket inbrott och man sparkade ofta sönder fönsterrutor. Det var lätt gjort när fönstren var på bottenplan att de gick förbi och sparkade. Men det var nog inte ungdomar från Bergviken utan ungdomar från andra områden som kom hit och hade sönder saker, säger de.
I dag är det ganska lugnt på området, förutom skenanden EU-moppar som ibland surrar likt bålgetingar runt området.

Klotter på fasaderna
För några år sedan var det dock stora problem med klotter på fasaderna, men efter att fasaderna för ett par-tre år sedan byttes har det problemet nästan försvunnit.
- Det var ett helsicke att få bort klottret. Man var tvungen att ta det på en gång annars var det nästan omöjligt, säger Hugo Fredriksson som arbetar deltid som fastighetsskötare.
I kontraktet står det att han ska arbeta 14 timmar per vecka, men många på området blir nog inte förvånade om arbetstiden är den dubbla för den blåklädde fastighetsskötaren som bland annat skottar, sopar, sandar, klipper och i största allmänhet håller ordning och reda och rent och snyggt.
Hugo Fredriksson tillhör exteriörerna i området och ses varje dag fixa och dona med det ena eller det andra.
- Det finna alltid något att göra. Men det håller mig igång. Jag tror att det är bättre för hälsan än att bara sitta, säger han och skrattar.
Dåtidens fastighetsskötare kallades gårdskarl och hette Johansson och därefter tog Sandström över.
Men i dag är det Fredriksson som gäller.

Levererade bröd
Frideborg, 87, är likt Fredriksson tämligen pigg. Hon är i högsta grad mobil och går utan problem till Kvantum tur och retur.
- Men jag använder ju rullator. Förutom ryggen är det bra med mig, säger hon.
Lika rapp som hon en gång var som bageriets springflicka är hon dock inte. Då levererade hon bröd på löpande band.
- Du vet, folk ville ha det hemkört då, säger hon.
Bland annat åkte hon upp till Sandviksgatan med tebrickor (tio sorters småkakor) till de fina damerna som var gifta med höga tjänstemän.
Fick du dricks?
- Vilken tur att det är fru Andersson själv som kommer då slipper vi betala dricks, sade de, svarar hon med ett snett leende.
Så var livet på 1950- och 1960-talet.
I dag är det annorlunda på många sätt och vis och hundratals människor har kommit och gått.
Men inte Frideborg och Hugo.
De har blivit gamla i "Gamla Jerusalem".
Eller som det numera heter:
Gulsporre