Håller ni med om att de viktigaste punkterna i livet handlar om födsel, barndom, skolgång, utbildning, möten av kärlekar, föräldraskap, jobb, sjukdom, ålderdom och död? Det finns förstås en massa andra viktiga höjdpunkter eller bottennapp däremellan, men om vi pratar om livets största stunder, på gott och ont, så borde det vara ungefär dessa. Håll fast vid den tanken ett tag.
Samhällets viktigaste funktion borde väl då vara att se till att vi hamnar i trygga, säkra, kompetenta händer, och att vi blir korrekt bemötta i dessa viktigaste stunder i livet? Visst borde vi alla ha den mänskliga rättigheten att samhället ska fungera som bäst i stunden vi föds, lite senare då vi är oskyddade barn och ska formas till vuxna, då vi blir sjuka, om vi utsätts för ondska, brott eller krig, och sist när vi blir gamla och sen dör?
Ett samhälle som kan ta hand om sina svagaste och sina mest utsatta är ett starkt samhälle. Som startpunkt skulle vi kunna säga att en kvinna alltid ska kunna föda sitt barn i trygghet och med fungerande hjälpmedel. Och varje barn, varje individ är värd en bra start.
Även om de flesta är överens om detta är det ändå intressant hur snabbt vi tappar fotfästet. Vi förirrar oss lätt i labyrinter av sanningar och fastnar i olika lobbyisters grepp. Säger någon att det finns stora risker med långa transporter till förlossning, kommer snabbt nån knäppgök och påstår att det finns bevis för att människor blir lyckligare om de råkat födas i en taxi.
Jag överdriver, men floran av skräp och totalt nonsens är i dag gigantisk. Det är som att vi alla lever i en kollektiv överdos av humbug. Vi är bedövade av skit och ingen vet eller bryr sig längre vem som är ursprungskällan eller vad som är sant. Men osäkerheten växer i oss, dimman tätnar. I ivern att inte vara dömande, i behovet av att sluka mängder av information, blir vi ovisshetens slavar.
Till sist blir allas behov och alla sanningar och katastrofer i världen lika viktiga. Vi träter om vad som är hönan och ägget och olika forskare slår varandra i huvudet med rapporter som motbevisar varandra.
Ska vi satsa på jobben eller miljön? Ska vi rädda haven eller människor som svälter? Ska kommunen riva skolor eller bygga bostäder?
Ologiska resonemang ställs mot varandra som alternativ och vi klär oss i gulliga slogans som ”Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något” och så formar vi våra egna ”det-här-är-viktigast-för-mig-grupper”. Någon blir vegan och djurrättsaktivist, en annan missionerande hälsoguru, en tredje nationalist eller fredsaktivist. Någon fastnar i kvartersmikroskopiska engagemang och andra leker globalister, vi slåss i olika subkulturer för ”vår sak”.
Eller slåss och slåss, vi delar ett inlägg på Facebook, och vips tror vi att vi gjort nåt för att rädda världen. Huruvida informationen vi delar är sann eller relevant är mindre viktigt än om den får genomslagskraft och likes.
Inte är det bara Trump som är en ”alternativ-fakta-anhängare”, hela vår informationskultur håller på att gå med i sekten. Och informationsarméerna har skickliga generaler och skjuter till sist ihjäl vårt sunda förnuft. Vi kommer sträcka upp armarna, vi kommer ge upp, resignera och till sist bestämma oss för att allt måste räknas som lika viktigt.
Annars är det orättvist. Fubbigt. Diskriminerande.
I framtiden kan det mycket väl bli lika viktigt att lägga vårdpengar på psykisk ohälsa orsakad av ”känslan av att ha för små bröst” som att bota bröstcancer. Det är snart en lika stor mänsklig rättighet att det ska finnas LCHF-burgare på macken som att minoritetsspråkundervisningen i skolan ska funka. Om ett par år kommer vi dessutom aldrig se roten till det onda, som i exemplen ovan, sexism, modefascism, eller bantningsindustrins pengaflöden. Nej, alla är lika viktiga. Det är lika synd om alla. Allas behov ska prioriteras. Däremellan fortsätter vi att födas, att växa upp, att bli kära, sjuka och dö. Ett tag till.