Det var förra veckan som det uppdagades att ett slagsmål mellan elever hade ägt rum på Hertsöskolan. Händelsen hade filmats av en annan elev och spridits i sociala medier. Filmen togs bort, bara för att dyka upp igen strax efter – lätt att komma åt för vem som helst.
LÄS MER: Misshandel på skola filmades och spreds
När vi ringer upp rektor Stefan Millgård vill han inte svara på frågor kring händelsen. Han hänvisar i stället till ett inlägg på Facebook där han skriver att själva våldet har polisanmälts men att skolan på intet sätt kan hållas ansvarig för hur eleverna hanterar sina mobiler.
"Jag har svårt att komma ifrån slutsatsen att just föräldrarna är ansvariga för vad deras barn har med sig till skolan och hur de hanterar sina mobiltelefoner och hur de beter sig gentemot sina medmänniskor."
Maarit Enbuske, skolchef i Luleå kommun, håller du med om att det är föräldrarnas ansvar och inte skolans att se till att barnen lär sig hantera etik och moral kring mobiltelefoner?
– Jag tänker att det är både och. Jag tror att hela vuxenvärlden behöver samarbeta i den frågan.
Hur jobbar skolan med frågan?
– Helst förebyggande, det är det viktigaste. Utbildning kring sådana här frågor – att prata med eleverna är viktigt. Normer och värden är viktiga delar av våra läroplaner – vad är okej att göra mot andra, är frågor vi tar upp – vi har likabehandlingsplaner och planer mot kränkande behandlingar. Men har skolan och föräldrar inte samma syn blir det svårt.
Men om någon elev nu fotar eller filmar olämpliga saker under skoltid, vems ansvar är det då att värna om övriga elevers utsatthet, säkerhet och integritet?
– När barnen är i skolan är de skolans ansvar, det kan vi aldrig säga ifrån oss på det sättet.
Här har en elev blivit offer för ett brott under skoltid och filmen sprids via sociala medier, något som säkert kan kännas mycket jobbigt för den utsatte. Hur kan skolan hjälpa när något redan har hänt?
– Det här är ett exempel på kränkande behandling och jag tänker att man borde jobba med det. Våra planer ska inte bara vara pappersprodukter utan verkliga, riktiga mål att jobba med. Vi har kurator, skolhälsa och skolpsykologer att ta till hjälp beroende på hur eleven reagerat. Vi har många möjligheter att ge stöd till de inblandade. Vi har tät samverkan med socialtjänst och polis, tittar på vad vi kan göra tillsammans och även tillsammans med föräldrar förstås. Och jag tänker att det någon som till exempel filmar och sprider ut en sådana här film kan må sämst av alla, den personen kanske saknar föräldrastödet hemifrån och kan behöva hjälp.