Soppslevar av både hjärta och smärta

En teaterchef (avgående), en regissör, samt musikaliska skådespelare och åtminstone en regelrätt musiker, hade på tisdagen tagit på sig att förmedla några strövisa facetter av vad kärleken kan vara och representera. Hjärtslagsbultande. Och bitterljuvt smärtsamt ilande. Samt lite väl småsnåla, också. Ingenting märkligt alls. Bara ett litet program till kycklingsoppan, sista tisdagen i november, som man konsumerade bara aningen långsammare än själva soppan (för övrigt helt klanderbefriad). Vad det gällde själva programmet så kan man tycka att de medverkande, i en del fall, borde ha presenterat det de framförde aningen bättre än de nu gjorde. Och det hade inte heller gjort ont om de hade namngivit sig själva. Också. Nåja. Från Ferlins Mitt hjärta är ditt, i Rolf Hedbergs stillsamma pianoversion, över några hurtiga svartsjuketango i Ingemar Raukolas rustika Tornedalstappning, ett stycke ur Lars Forssells pjäs Haren och vråken, lite Bellman och så framme vid det som borde ha fått uppta ett betydligt större utrymme. Jennie Silfverhjelm och Martin Sundbom illustrerande den sötsura kättjan hos August Strindberg och hustrun Siri von Essen i deras brevväxling, samt avslutande med en scen ur Ibsens Ett dockhem. DET var så bra att vi ville ha sett mycket mera av det! Nu blev det några soppslevar av såväl hjärta som smärta. Så mycket man nu hann med på, i sammanhanget nog så snålt tilltagna, 45 minuter. Men till brevväxlingen mellan Ågust (som han själv helst ville skriva sig) och hans Siri (ett förhållande som så småningom kraschlandade så definitivt som man alls kan tänka sig) får teatern gärna återkomma. I ett eller annat sammanhang. Men gärna med samma aktörer som denna tisdag.