Första fyllan kom när han var tolv år och rökningen började ännu tidigare. Pappa var alkoholist och misshandlade honom, en av hans bästa vänner dog när han var elva år, sex månader senare dog farfar som alltid stått honom nära. Patrik heter egentligen något annat och är uppvuxen i Västerbottens inland.
– Egentligen kan man säga att jag alltid velat fly från mig själv. Jag har aldrig kunnat känna mig trygg i min egen kropp eller i min tillvaro, överallt jag har varit har det funnits något som oroat mig. Jag försökte verka tuff utåt, men var egentligen bara rädd och ensam, säger Patrik.
Högstadiet blev en jakt på droger. När Patrik var 14 år drack han väldigt mycket, det var även då han för första gången kom i kontakt med hasch.
– Det kanske låter lite klyschigt, men jag lyssnade på mycket musik och såg på mycket film som handlade om att ta droger. Haschet gillade jag redan första gången jag provade det, att bli hög tillät mig att lämna min egen kropp och alla mina bekymmer, om än bara för en stund.
Under gymnasietiden var det som värst.
Efter bara några veckor träffade Patrik en kompis som missbrukade droger, tillsammans testade de allt marknaden hade att erbjuda, inklusive spice.
– Just kring spice så minns jag att drogen utvecklades väldigt fort. Snabbt började bieffekter så som illamående, ont i kroppen, sömnsvårigheter och mycket mer dyka upp. Men drogen var beroendeframkallande. Jag ville ha mer.
Under tre månader av tungt missbruk rökte Patrik spice dagligen, halkade efter i skolan och började dra på sig drogskulder.
Samtidigt låg mamma, som betydde väldigt mycket för honom, inne på sjukhuset i Umeå med elakartad cancer. Han var inställd på att hon inte skulle överleva.
– Hon ringde mig flera gånger och ville att jag skulle besöka henne, men jag kunde aldrig slita mig från drogerna. Det kändes riktigt jobbigt, jag ville dit och ta vara på den tiden vi hade kvar, jag kände mig behövd men kunde inte vara där.
– Jag var så inne i drogerna att jag ofta vaknade på natten bara för att röka mer spice. Drogerna hade tagit över mig och styrde mitt liv, säger Patrik.
En kväll satt han ensam i sin lägenhet, hög på spice, med en kniv liggandes på bordet. Han såg ingen annan utväg än att ta sitt eget liv.
– Jag mådde så fruktansvärt dåligt just då, både psykiskt och fysiskt. Jag var väldigt sjukt och ofta febrig. Spice förstörde min kropp. Under den här perioden var det en enorm stress.
– Skolan, drogskulder, ordna droger, mamma på sjukhuset, det var helt enkelt för mycket. Mina tankar kretsade bara kring vad jag skulle göra mot mig själv med kniven som låg på bordet. Jag hade svikit alla i min närvaro, jag såg ingen annan utväg, säger Patrik.
Brytpunkten kom vid precis rätt tillfälle. Ett telefonsamtal från sjukhuset i Umeå, det var mamma som ringde. Cancern visade sig nu vara godartad, hon skulle överleva.
– Hon berättade att allt skulle bli bra, hon skulle börja med cellgifter om några veckor. Jag minns inte så mycket från det telefonsamtalet. Jag lämnade telefonen på bordet och bröt ihop.
Efter det bestämde sig Patrik för att vara drogfri, men det dröjde inte länge innan problem uppstod.
– Jag fick min första drogutlösta psykos efter en vecka, så rädd som jag var då har jag aldrig varit. Min mamma försökte prata med mig, men jag kunde inte förstå ett ord av vad hon sa.
Efter psykosen blev det ett besök på psyket, sen ett behandlingshem i Norrbotten. Mellan det och där Patrik är i dag har det hunnit bli ett par återfall på spice, antidepressiva och annan narkotika.
– En sak vet jag, det är att spice blir det aldrig igen för min del. Faller jag tillbaka dit kommer jag att knarka mig till döds.
I dag pluggar Patrik och har inte använt spice sedan sommaren 2013.
– Just nu känns framtiden hoppfull. Men det är klart, rädslan av att trilla dit igen kommer nog aldrig försvinna, säger Patrik.